Kan man börja om hur många gånger som helst?

Utkast efter utkast den senast veckan – utan att orka ta det slutgiltiga steget – trycka på publicera-knappen…men det är väl aldrig försent att börja om igen…

Trumps strategi och attityd är motbjudande…

Han ljuger som en häst galopperar och verkar inte ha någon moralisk ryggrad över huvud taget. Hur orkar han se sig själv i spegeln på kvällen när han hyllar diktatorer, ser mellan fingrarna med lönnmord och förnekar klimatförändringar? Jag börjar mer och mer vurma för robotar. Tänk om det fanns en presidentrobot som var inställd på att göra det bästa för nationen, med såväl stil som heder. En rättviserobot som inte behöver visa sig på den styva linan, utan helt enkelt gör vad en president och statsman borde göra – stå på den svages sida, försvara de försvarslösa, ingjuta mod och hopp, införa strikta vapenlagar och älska sitt folk. En förebild som höjer människors moral – istället för att sänka den och som kan ta folk i hand på ett normalt sätt.

”Cherish the day”, sjunger Sade och jag försöker. Trots att mörkret har sänkt sig – gäller det att hitta sitt inre ljus och inte låta sig nedslås. Sluta läsa rubriker och öppna en bok istället. Kvalitet istället för kvantitet.

Hello darkness, my old friend…

Mörkret sänker sig. Naturen vilar och drar sakta djupa andetag i väntan på att skuggorna ska ge vika. Det är mörkt i min trädgård. Endast de låga lyktorna ger hopp om ljus. Jag minns när jag stod i min trädgård och skrattade. De gröna löven i syrenen rörde sig stilla i aftonens svalka och allt var nytt och ännu möjligt. Det var innan hösten, innan regn och blåst och blöta löv på trädgårdsgången.

Italienska polisen säger STOPP…

I dagens VK finns nyheten om att den italienska polisen har lanserat kampanjen ”questo non e amore”, det här är inte kärlek för att förändra attityder i Italien där citat ”våldsamheter mot kvinnor ofta beskrivs som ”tragiska kärlekshistorier som gått fel”.” slut citat. I Italien mördas en kvinna varannan dag, 8 av 10 har mördats av sin make eller sitt ex.

Det är ett problem som känns igen från land till land – sorgligt nog. Det är de vanliga, snälla, schyssta männen som måste höja sina röster och säga STOPP. Vi tolererar inte att ni misshandlar våra systrar, mammor eller döttrar. Vi tolererar inte att ni kontrollerar och mördar. Politiker måste säga STOPP. Poliser måste säga STOPP. Alla måste säga STOPP. Den minsta misstanke om blåtiror, ljud i trappuppgångar – anmäl. Skydda alla de som är utsatta. Skydda alla barn som får se och höra misshandel och själv kanske växer upp till att bli förövare eller offer.

Säg STOPP!

Lost in translation…

”Två vilsna själar besöker Tokyo – den försummade hustrun till en fotograf och en filmstjärna på dekis – finner tröst i varandras sällskap.” står det i Netflix info om filmen. Scarlett Johansson (snyggt efternamn btw) och Bill Murray suveräna i rollerna. Jag formligen älskar den här filmen. Första gången jag såg det tyckte jag den var värdelös, seg handling helt enkelt. När jag nu sett den för fjärde eller är det kanske femte gången, 15 år efter premiären är det en helt annan film – eller så har jag blivit annorlunda.

Bra filmer kan man se hur många gånger som helst och varje gång upptäcker man något nytt. Nya dörrar öppnas, nya tankar föds, allt är fortfarande möjligt…