Den sista färden…

Jag glömmer den aldrig, filmen ”Den sista färden” från 1972 som min svenskalärare Gunnar på gymnasiet visade för oss. Ur Svensk filmdatabas, citat ”Fyra män ger sig ut på en kanotfärd utför floden Cahulawassee, som snart kommer att dämmas upp genom ett kraftverksbygge. Två av kanotisterna attackeras av två bergsmän och utsätts för sexuella övergrepp.”

Från en recension på Kritiker.se, citat: ”Fyra affärsmän reser ut i vildmarken en helg för att paddla. Det hela börjar harmoniskt med vacker natur och egendomliga lokalinvånare men förvandlas efterhand till en mardröm. Ju längre ner på floden de kommer, desto obehagligare blir det och lokalbefolkningen byter snabbt skepnad när de ska hämnas ett mord som männen begår i självförsvar. Nu får de civiliserade männen panik och inser att detta äventyr kommer inte att sluta lyckligt för någon av dem.”

Fruktansvärt obehaglig film. Banjospel efter att sett den filmen klingar inte så bra. Gunnar kanske visste vad han gjorde? Inpränta något i oss om vad det innebär att vara såväl människa som civiliserad. Jag har ofta tänkt och även skrivit att en film som högstadieelever obligatoriskt borde se är ”American History X” – faran i att bli främlingsfientlig och nazist.

Det är väl så att det civiliserade och det ociviliserade inte ligger så långt ifrån varandra – det beror på vilka förhållanden man har. Fattigdom, utsatthet, brist på omtanke och kärlek – allt som inte ger en människa de grundläggande behoven riskerar att göra en människa sårbar.

Den sista färden var en svenskalektion. Gunnar, du tog även med dig tummade, älskade LP-skivor och en gammal skivspelare och spelade skivor för oss och ville att vi skulle spela teater. Jag önskar att jag hade lyssnat ännu mera på dig…