Så var vi då i mål…

Vi får snart en regering och på rätt sida av färgskalan. Det är som det är med alla kompromisser men jämfört med det yttersta högeralternativet känns det ändå helt ok.

Jag har sett en del dokumentärer om andra världskriget – det kommer ständigt nya filmer om detta fruktansvärda krig och dess konsekvenser.

I Storbritannien fick Brexit-avtalet nobben, men Mrs May klarade misstroendeomröstningen – och i Wolfgang Hanssons krönika i kvällens Expressen kan man läsa om May, citat: ”Hon måste sträcka ut handen över partigränsen och hitta en kompromiss som en majoritet att parlamentet kan gå med på. Det kommer kanske att spräcka hennes konservativa parti men kan rädda nationen. Någon måste bryta den totala förlamningen.” För det är väl det allt handlar om numera – att hitta lösningar, försöka samarbeta, att göra det bästa av situationen fast det är tufft.

Annars kände jag förut i veckan bara en stor sorg när jag läste att VK-bloggaren Anders Forss avlidit.

Dagarna blir allt längre och ljuset dröjer sig kvar på eftermiddagarna. Vi går mot ljusare tider. Trots klimatpåverkan och cyberhat – så frodas fortfarande människors kärlek till varandra och snön knarrar gammaldags tryggt under skorna. Kärleken är evig sjunger Lena Philipsson och jag är benägen att hålla med. Den finns i oss…