Glimten i ögat uppvägde allt…

Han satt i fåtöljen vid fönstret och läste dagstidningen eller var det kanske veckotidningen Saxons som mormor alltid sparade och gav oss en bunt av när visiten var slut. Han hade en mossgrön, hemstickad tröja på sig, snyggt mot den vita skjortan och en stiligt knuten slips. Alla hans slipsar hängde för övrigt på en speciellt slipshängare i garderoben i kökskammaren och ibland brukade jag ta ut dem, titta på alla och i tysthet betygsätta dem. Det fanns senapsgula, gröna och blåa. Och en vit. Den som togs fram vid begravningar.

Vi andra satt kvar vid det runda köksbordet efter kaffet, blåbärssaften och småbullarna. Mamma skrattade högt och mormor laddade spisen med några vedträn och värmen spred sig i det stora lantköket. Ibland tittade han på oss och log och sa någon kort, humoristisk kommentar som liksom sammanfattade pratet. Han sa aldrig så mycket och hade bara gått två år i skolan, men jag visste vem han var – och hur han kände sig. Jag lärde mig under tiden vi var tysta tillsammans, när vi log mot varandra, cyklade tillsammans, när vi rengjorde motorsågen efter hans dagsslit i skogen, när vi vittjade mjärdet och när han trots de första symtomen av Parkinsons ändå skjutsade mig till och från sommarjobbet när jag var sjutton år och jag inte alls förstod vilken uppoffring han gjorde och hur han kämpade.

Jag tänkte på den vita slipsen, att den dagen skulle komma när någon skulle bära den igen. Att vilja hålla kvar, men ändå släppa. Att han var trött och fysiskt totalt förändrad som människa, men ibland såg jag den igen, glimten i hans ögon. Han kommunicerade med ögonen. Frisk, som sjuk. Han fanns ändå kvar i en kropp som inte längre fungerade annat som fängelse, helt rymningssäkert.

Min pappa dog för snart trettio år sedan – på min födelsedag. Och varje år när jag fyller år är också han där. Glasklara minnen. Du och jag pappa. Du och jag…