Han stod vid busskuren och inväntade 8:an som skulle föra honom till Östra Strandgatan från Tomteboplans Norna. Han var inte vilken vanlig snubbe som helst utan om en ficktjuv skulle komma på den otänkbara tanken att sticka en hand i den rutiga kavajens innerficka skulle han säkerligen istället för pengar få upp ett förstoringsglas eller möjligen ett visitkort i sin hand med ett namn och ett yrke tydligt präntat: Ture Sventon, Praktiserande privatdetektiv.

Nå, nu stod herr Sventon och studerade den lilla kiosken mittemot busshållplatsen när plötslig några ungdomar och en hund i koppel passerade och nu blev det intressant, för hunden stannade upp – lyfte sitt ena bakben och pinkade på skylten med påståendet ”Plötsligt händer det!” under tiden som flickan i tjugoårsåldern som höll i kopplet tålmodigt stod kvar och väntade. Nu tänkte Sventon: tänk om. Ja, tänk om det är så att när kiosken stänger för kvällen så tar kioskinnehavaren skylten och bär den in i sin lilla affärsverksamhet, släcker, stänger och låser och när han öppnar nästa morgon så luktar det konstigt, ja ungefär som om en hund har kissat på golvet någonstans.

Herr Sventon funderade vidare på saken under bussturen till Östra Strandgatan. När han var framme och klev ut ur bussen stack en annan frän lukt i näsan – avgaser. Hela luften var full med avgaser och han tänkte, visst är Umeå en stad som har lite problem med utsläpp, men vad står på? Vroom, vroom, varv efter varv cruisade bilintresserade runt gatorna och lukten blev tyngre och tyngre mellan de skira, gröna och hälsosamma björklöven. Kanske var det Ville Vessla som gjort en kupp och lockat till sig hela Sveriges bilpark för att ge herr Sventon lite huvudbry? Var det inte här i stadskärnans fyrkant där ett rökförbud nyligen gått upp i rök ens innan det fanns till? Ja, gåtorna var ovanligt svåra den här kvällen och han roade sig sedan med att köra rensbandet i golvavloppet i badrummet ett par timmar för att liksom rensa tankarna en smula.

Och han mindes plötsligt alla bussturer han gjort med nysande och frustande människor, högt talande i mobiltelefon. Ilskna människor som skällt på busschaufförer, gråtande barn, fnissande ungdomar och allt blev för mycket – hur ska man hålla rätt på allting – var kan man anmäla sådant beteende? Klagomuren, instansen för kontrollbehov eller sanningsministeriet? Någonstans på vår jord borde det väl ändå finnas en perfekt människa som inte retar upp någon annan människa?

Han heter förmodligen Ture Sventon och i hans kavajs innerficka finns ett väldigt, väldigt stort förstoringsglas…