Vår tid behöver en Bobby Kennedy…

Jag minns mordet – eller morden – först Dr Martin Luther King och bara några månader senare var det Robert Kennedy. Det var en sommardag och jag stod där i hallen och hörde rösterna från den svartvita TVn och jag minns att jag tänkte, igen? Döden på landet är närvarande, den bara finns där, men två gånger på TVn inom loppet av några månader? Serien på fyra delar på Netflix om Robert Kennedy visar en man som i privilegiet som vit rik politiker, född med silversked i mun – reste runt i landet och ändå kände uppriktig empati och visade äkta engagemang. När han besökte den svarta befolkningen i överbebodda träskjul i Mississippi och svältande barn med uppsvällda magar, när han var emot Vietnamkriget, när han gick tillsammans med de fackliga aktiva och medborgarrättskämparna César Chávez och Dolores Huerta i deras kamp mot vingårdslantarbetarnas usla löner, när han personligen ordnade så att en hyresvärd sanerade en lägenhet så att barnen slapp bli bitna i tårna av råttor under natten. När han som justitieminister tillsammans med presidentbrodern John gick emot guvernör George Wallace som inte ville släppa in de två första svarta eleverna i University of Alabama.

Vi behöver en Bobby idag, en i varje stad, i varje land, i varje människas hjärta – länken som håller ihop istället för att skilja åt. Undrar hur många som har inspirerats av honom? Vad mer kunde han ha åstadkommit? Det känns gott att veta att de finns – bortom Trump, bortom girighet och egoism.

Jag funderar mycket över vad som ska hända med Sveriges landsbygd – ska den få dö ut? Vad händer när ingen service alls finns kvar, kontanter inte är ett betalningsmedel och närvaron av poliser, akutsjukvård eller förlossningsavdelningar är obefintlig? Så länge folk gör en hygglig förtjänst på att köpa en bostadsrätt och sedan sälja den kanske allt funkar i staden, men allt har en gräns. Livet är ju inte bara en stadspromenad. Finns det ingen, någon som kan resa runt och leverera lite mera än ord eller åtminstone någon som verkar ha lite framåtanda och visioner – och nu menar jag inte någon unken Sverigedyrkan i knätofsar – utan en politik som tar från de rika och ger till de fattiga. Åtminstone den lilla del som de inte märker om de har eller ej – men som kan vara hela skillnaden för en fattig pensionär. En del politiker idag borde skämmas, som de som sitter kvar i riksdagen och får fullt arvode trots att de inte jobbar. Vad är det för stil? Vem idag kan få lön utan att göra sitt jobb?

”The time has come to unite…”