När barn talar om kärlek…

Av , , 2 kommentarer 7

Jag städar för fullt i mitt kontorsrum och eftersom jag är lite av en samlare finns det ett och annat att grotta ned sig i – innan det slängs. Exv ett mail från en humoristisk kollega om vad barn säger om kärlek (källa okänd, översättning gjord av Adam Gustafsson):

”Hur känns det att bli kär?”

”Ungefär som en lavin där du måste fly för ditt liv”
John, 9 år

”Hur ser man att två personer som sitter på en restaurang är kära?”

”Kärlekspar kan bara sitta och titta på varandra och låta sin mat bli kall…Andra bryr sig mer om maten.”
Bart, 9 år

Älskar barn och deras klarsynthet! Barn vet. Allt. Det är märkligt att vuxna med tiden glömmer bort hur barn känner av hur saker och ting förhåller sig. Tänk att det inte är alltför längesedan man förbjöd barnaga i Sverige, 1966. Allt våld mot barn, uppfostrande eller icke, är uttryckligt förbjudet i Sverige sedan juli 1979 (Wikipedia).

Det var något med 70-talet som inte kan beskrivas för de födda i nutiden. Primalterapi, oljekrisen, att alla (åtminstone gjorde vi det på högstadiet – lektionen avbröts, TVn rullades in och där satt vi som på nålar och skrek och jublade) satt klistrade framför TVn när Ingemar Stenmark åkte slalom. På badstranden rådde topless – nästan alla solade topless – note; det fanns inga mobilkameror på den tiden. Man pressade under solarieskärmar och var skitsnygg. Permanentat hår. Björn Borg – OMG (betyder inte omgående). Dansade på fernissat köksgolv till Ted Gärdestads ”Jag vill ha en egen måne”.

Pol Pot, BT-kemi och ett fredsavtal mellan Israel och Palestina. Orange, brunt och grönt. Kungen träffar den snyggaste donnan ever – Silvia och vi var så glada att hon skänkte glans åt Sverige. Jag förlovade mig för första gången och fick mitt första fasta jobb. Och jag läste Erica Jongs ”Rädd att flyga” och nästan alla av Doris Lessings böcker om Martha Quest. Jag levde på 70-talet. Jag var med i CUF och jublade när det blev regeringsskifte (numera är jag inte centerpartist – ett parti som tappat sin själ). Ja, jag var mot kärnkraft. Almar kramades i Kungsträdgården. Logdans. Jag åt min första plankstek. Elvis dör. Jag går med mina syrror på kristna konserter med Bröderna Samuelssons (jag tror på Gud än idag). Gyllene tider och Magnus Uggla gör sina debuter. Allt hände på 70-talet. Helt crazy.

Nu är vi förpassade till fyrkantiga rutor för att passa in. Var är de sunda rebellerna? De som sticker hål på perfektionismen och ser ett annat liv? Är det Greta och Co? Vart är vi på väg? Finns livet i poddar? Finns livet i mobilen? Finns livet i en blogg? Ja – hur är det egentligen – har vi glömt bort hur man ska leva?

Kärlekspar kan bara sitta och titta på varandra och låta sin mat bli kall…Andra bryr sig mer om mobilen:-)

Jag vill bara vara människa och önskar att #metoo aldrig behövt finnas…

Av , , Bli först att kommentera 9

Jag läser om metoo-puman i Umeå centrum och åsikter om denna skapelse och hur mycket den kostade.

I Göteborg finns det fler statyer av Evert Taube än av namngivna kvinnor enligt Omni.

I Femina, citat: ”Kvinnliga statyer är oftast avklädda – I Sverige finns i dag endast runt 20 kända kvinnliga statyer med namn och kläder – jämfört med 200 manliga statyer. I många kommuner är 100 procent av statyerna av manligt kön. Utöver detta finns en rad kvinnliga statyer vars syfte enbart är att vara dekorativa, där kvinnan avbildats naken och utan namn.”

Kan vara så att metoo-puman i högsta grad är ett monument som behövs? I intervjun på svt-nyheter hör man konstnären Camilla Akrakas tankar om konstverket, citat: ”Att man känner att – jag kan också hävda min plats” och ”Den här katten hävdar sin kropp, sin plats, sin rätt att existera”, fortsätter Akraka.” Slut citat.

För det är väl egentligen det som metoo handlar om – att det som förut dolts för omvärlden nu är öppet. Att kvinnor vägrar att vara offer oavsett yrke, inkomst och ålder? Kunde man ha spenderat pengarna på ett bättre sätt? Hur mycket pengar läggs det på idrott och hur mycket pengar läggs det på museer i den här staden? Metoo-puman står ute i det fria, inte på en undanskymd plats. Vi har ju redan en ”Standing man” på Rådhustorget – som BTW år 2007 kostade 810 000 kronor.

Jag tycker även att monumentet kan vara ett statement för alla människors, barn, kvinnor och mäns, rätt till sina egna kroppar…Stopp! Min kropp…

När testosteronet går ner, går moralen upp…

Av , , Bli först att kommentera 7

Nej, det är inte mina ord – utan Michael Douglas rollkaraktär Sandys, i The Kominsky method  (Netflix) som tänker dessa ord när han talar med en ung kvinnlig student i hans teaterklass när hon frågar om inte han skulle kunna tänka sig att ha privatlektioner med henne. Dessutom gör hon supergod vegansk lasagne. ”Nu vill jag bara att hon slutar prata så att jag kan gå och pinka. Intressant. När testosteronet går ner, går moralen upp…”. Hans 32-åriga dotter blir kär i en man som är lika gammal som han själv och Sandy och dotterns kärlek går på jakt på apoteket tillsammans efter piller för prostatan. Dialogen mellan Sandy och hans agent den tio år äldre Norman som nyligen blivit änkeman är bitsk och ibland humoristisk, men lämnar mig utan eftertanke – eller – hur var det nu – jag reflekterar väl just nu över den här serien. För tråkig för att vara rolig och för rolig för att ge ett djup.

Det är måndag! En underbar måndag dessutom, så pass bra att jag gjorde hemmagjorda köttbullar med riktig sås och kokt potatis till middag efter jobbet och i ugnen puttrar en bit fläskkarré. Nej, jag är inte vegetarian. Husmanskost. Så gott! Tänker alltid på mamma när jag gör mat från grunden. Hon kunde hon. All den goda maten hon lagade till oss. Jag tror hon står bakom mig när jag trillar köttbullarna och försöker få mig att krossa några kryddpepparkorn och sätta i smeten – för dom blir så mycket godare då.

Idag har snön fallit. Naturen andas vinter och jag går alltid tillbaka i tiden just när den första snön kommer. Då ser jag min pappa hugga med yxan på tjärnens blåa is och jag och min syster åker ut med våra vita skridskor med taggar, ut på isen utan att vara rädda. Han har den svarta persianpälsmössan på sig och ler mot oss med den stora prillan under överläppen.

Häromdagen satt vi på jobbet vid fikabordet och suckade drömskt när vi talade om dillkött. När åt ni dillkött sist? Trodde väl det, inte de senaste tjugo åren väl. Men, snart i detta hus ska det vankas dillkött. Jag har det som ett personligt mål i november månad. Ett litet mål bara för mig själv.-) Reclaim the husmanskost, strunta i pommes och hamburgare. Ät, njut och lev! Och glöm inte bort att älska någon under tiden…

Kungahuset – dags att lägga ned?

Av , , 2 kommentarer 4

Kanske är det rättvisekämpen i mig som gör sig påmind (som min lärare Knut skrev till mina föräldrar i åk 3 och som jag tidigare skrivit om): ”Det stod till och med i magister Knuts terminsbrev vid jullovet när jag gick ut tredje klass: Britta vill ha millimeterrättvisa.” Jag har tydligen inte utvecklats nämnvärt efter 9-årsåldern. Vissa saker förblir desamma som de alltid har varit. Det är väl ungefär som att hjärnan alltid beskrivs som hur den funkade när vi levde på savannen och inte har utvecklats mycket efter det – fast det tror jag vad jag vill om.

Klippa band. Le. Säga meningar som varken är bu eller bä. Integritet. Vända blad. Vara pappa och mamma åt Sveriges medborgare. Kanske lite förlegat? Jag är i alla fall förändringsbenägen. Fester. Maskerader. Ett underbart sommarställe på Öland. Det är synd att pengar och medfödda titlar ger så mycket status till en människa – det är inte rättvist. Dyra, dyra festklänningar.

De kungliga behandlas som att ha en högre rang, värdiga. Nu vänder vi blad. Det är så enkelt. Det räcker med att gifta sig med en kunglighet så blir man snäppet bättre än vad man var innan. Kanske är vi alla drottningar, kungar, prinsar och prinsessor? Under vardagsslitet, under allt som är svårt, under jobblinjen, under solidariteten, under bussåkandet, under det kollektiva – skrider vi fram – stolta över våra liv och vad vi åstadkommer – utan att hamna i rampljuset – i Blå hallen – eller fotograferade i någon fin Stockholmspark.

Såg förresten ”Min sanning” igår där Anna Hedenmo intervjuade Marianne Mörck – har ni inte sett programmet så finns det på SVT Play. Underbar människa! Ogillar smalltalk, mingel och förljugenhet:-) men älskar kärlek…

Agendas partiledardebatt – vilket sömnpiller…

Av , , Bli först att kommentera 6

Vanligtvis brukar jag gilla partiledardebatter, åtminstone inte somna ifrån, men igår det var helt omöjligt att låta bli – två gånger. Den ende som livade upp det hela var Jonas Sjöstedt. Sedan läste jag Lena Mellins analys i AB och om Nyamko Sabuni; citat: ”Hon fnissade som en skolflicka när hon duellerade mot Jonas Sjöstedt (V) och fick i övrigt inte heller något sagt som fastnade i minnet.” och sedan om Per Bolund, citat: ”Han klarar sig långt på att han håller sig till saker som han kan och inte försöker konstra till det. Men ett litet leende hade inte suttit illa.” Slut citat. Hur man än gör så blir det tydligen fel – ska man skratta eller gråta:-) Lena Mellin kanske skulle kunna vara med någon gång så att det blev lite fart på tillställningen…

Programmet fick mig i alla fall att tänka på AI – Artificiell intelligens – var det verkligen människor i studion och inte robotar som stand-ins? Och när man talade om landsbygden var det enbart frågor om bensinpriset (och att, fritt citerat, folk på landsbygden nog är så smarta att de fattar att de också måste vara miljömedvetna och sedan en snabb mening om vikten av tillgång till skola, service och vård) men ingenting om jordbrukarnas villkor eller att man vill att fler ska bli jordbrukare. Är inte det vad som människor i alla tider gjort på landsbygden? Brukat jorden? Maten har ju inte skapats i plastförpackningar eller tetror direkt.

Antalet mjölkbönder minskar i Västerbotten – kanske man kan koppla in lite 5G i kospenarna så att man kan fjärrstyra dem från Umeå? Den frågan fick heller inget svar igår. Andas in – andas ut…

5G i Umeå för att uppnå ”digital happiness” – Really?

Av , , 3 kommentarer 10

Man frågar sig vem som egentligen vill ha självkörande bilar och olika tekniska prylar som kommunicerar med varandra – ska verkligen allting kunna fjärrstyras? På sidan Q&A – frågor och svar om Umeå 5G kan man läsa om alla ”fördelar” som 5G kommer att föra med sig – bland annat ”digital happiness”. Känns väldigt out för mig när vi lever i en tid med alldeles för mycket uppkoppling och för många prylar. Uppriktigt sagt skrämmer det mig att Umeå ska bli Sveriges första 5G-stad. Känns det lockande med självkörande bussar? Känns det lockande att 5G, citat: ”är den femte generationen av mobilnät, som spås revolutionera vårt samhälle” och vidare ”5G ger därmed helt nya möjligheter till en smartare och mer hopkopplad värld”. Ansiktsigenkänning, alla grejor hemma kan styras – vad är det för samhälle? Det är helt sjukt enligt min mening. Men hör sällan kritik när samhället brakar iväg i helt fel riktning. Ska vi koppla ihop hela världen ännu mer?

En passionerad busschaufför…

Av , , Bli först att kommentera 6

Åkte buss till en annan stadsdel idag och satte mig ganska långt fram. Chauffören hade ett intressant samtal med en äldre herre som satt på första parkett som jag överhörde. Jag lärde mig en del bland annat att det byggts rälsbussar här i Umeå en gång i tiden. Det var ett sådant trevligt samtal! Det var inte meningen att tjuvlyssna, men kunde inte undgå att höra vad de talade om. När mitt ärende var avslutat och jag skulle återvända till mina hemtrakter så var bussen försenad och när jag sedan kliver på var det samma busschaufför – nu lite upprörd över ett beteende som hen inte accepterade. Därefter talar hen ut i bussen och ber om ursäkt för att hen hade pratat lite högt, förklarade varför och jag bara kände: tack och lov för busschaufförer som bryr sig, som har känslor och är passionerade för sitt arbete. Ett riktigt proffs. Jag bara älskar sådana människor:-)

Såg sedan nyheten att Sara Danius avlidit i cancer. Det kändes som om en släkting gått bort. Vilket avtryck hon har gjort och så stark person. Det är så sorgligt med döden. Oåterkallelig.

Vi behöver verkligen passionerade människor…

And I go la la la la la – she’s got the look…

Av , , Bli först att kommentera 7

Jag var på bio i måndags och såg Pedro Almodóvars film ”Smärta och ära”. Antonio Banderas suverän i rollen som den åldrande Salvador Mallo (Skådisen Antonio är i verkligheten ett år äldre än vad jag själv är – sådana sanningar är aldrig lätta att ta till sig.) Modern i barnet Salvadors perspektiv spelas av Penélope Cruz och det är väl där jag inte är riktigt lika nöjd med filmen – hon var med alldeles för lite och hade för slätstruken roll. Fast hur bra är det egentligen att alla roller jag sett henne i har hon haft en misslyckad skitstövel till karl och sedan fixar hon allting själv. Hon har säkert gjort massor med roller som inte är på det sättet (Elegy – skönhetens makt). Snyggheten blir det främsta, lite orättvist när det finns så många mindre vackra män som gör djupa karaktärsroller.

I alla fall – är det någon som har The look så är det Penélope. Kanske har alla kvinnor en eldig Penélope inom sig som borde plockas fram – funkar till och med utan karl:-)

Så less jag blir på folk som förstör för andra…

Av , , 2 kommentarer 9

Är det inte bilbränder i Lund så är det IT-bedrägerier, inbrott, stölder, överfall, allmän laglöshet, skjutningar, hjärntvättade terrorister, kvinnomisshandlare and so on. Det tar aldrig slut och sedan är det den andra gruppen som ska lindra sviterna av allt det här och även förutse vad som kan hända och vad ”vanligt folk” ska göra för att undvika att bli drabbade. Jag vill bara skrika rakt ut: Skärp er! Väx upp, bli ansvarstagande människor. Börja knyppla, gå en matlagningskurs, läs en bok, gör någonting vettigt av era liv istället för att förstöra andras.

Ska det vara så svårt?