Det är som om någonting gått förlorat…

Jag orkar inte längre läsa tegelstensromaner. Eller böcker överhuvudtaget. Men, nu har jag gått med i en bokklubb för att stimulera läsningen – eller var det för att jag ”på köpet” fick sex snygga tallrikar i en sort som jag ändå tänkt köpa, fast inte riktigt kommit till skott ännu? Det är längesedan jag som tonåring tog itu med ”Borta med vinden” i myrskrift eller ”Det växte ett träd i Brooklyn”. På den tiden var mina ögon friska och alerta och kunde anpassa sig till vad som helst, till och med att läsa under täcket med ficklampa för att inte störa övriga i familjen. Jag hade ett behov av att läsa, jag var beroende och mest av allt var jag beroende av ”Barn 312”, som jag lånade hundra gånger på bokbussen och gillade lika mycket varje gång. BTW, Martina hette barnet, Ursula hette mamman och den elaka mannen hon var gift med Richard och mannen hon älskade Achim (tror jag). Så djupt intryck gjorde den läsningen.

Jag vill ändå tro att barnet i mig fortfarande är vid liv, nyfiket plirande ut i världen på jakt efter en bra bok att drömma sig bort i. Inte är fejjan så upphetsande eller Instagram för den delen. Ben som solas, mat som lagas, fester med vänner. WYSIWYG, kanske inte. Jag drar mitt strå till stacken för att hålla det vid liv, vi lever i snuttifieringens tidevarv. Det ska gå fort och man ska hinna med. Kanske har jag bara fått allt svårare med att sätta mig in i en annan skrivande människas hjärna. Korta meningar som:

Allt. Inget.
”Vi kommer till dig.”
”Nej, försök åka till i huset i Roslagen”.

Men, var är det genuina, mystiken? Hört talas om Vilhelm Moberg, Moa Martinsson, Edit Södergran? Ska man förväntas bli exalterad över ”Hon parkerar uppe i skogsbrynet”. Men jag ska komma mig igenom boken. Sluta upp med att sitta här och gnälla. Sluta upp med att tänka på Netflix. Sluta upp med att googla vidare ut i vida världen. Sluta upp med att kolla SVTs datajournalistik över antal coronafall på IVA. Bli en normal människa som inte ältar.

Bli den Britta jag vill vara, den bästa versionen av mig. Som läser och inte gnäller över struntsaker. Som tar fram bältet med strasspännet till bootcutjeansen och sträckkollar på åtta nya avsnitt av ”Rita” på Netlix utan att ha dåligt samvete. Nej, ni vill inte läsa någon bok av mig, det skulle bara bli korta meningar som:

Och det blev kväll. Mörkret sänkte sig i trädgården. Luften dallrade. En syrsa spelade. Han satt där, helt stilla i ett hörn i skuggan av en cypress. Han slöt sina ögon. Bara en dag till. Bara en dag…