Men tänk positivt då…

Har ni hört det någon gång? När livet är på stå, bekymren hopar sig och allt känns sådär lite halvkymigt, upp med hakan, är glaset halvfullt eller halvtomt, var lite gladare då. Livet är så enkelt sett från den andra sidan. Men vad är vi om vi inte då och då skulle få reflektera över livets små snubbelstenar, inte få vara människor?

En grupp jag lider med idag är 70-plussarna. Sverige, jag älskar dig, men någonstans är jag dig förlorad. Just för det där empatilösa förhållningssättet. Det rationella, kalla. Kommer vi alla att dö om 70-plussarna släpps ut på gatorna eller ska vi isolera dem för deras eget bästa så att de inte dör fysiskt, men mentalt? Vad är bättre?

Grupperingarna, äldre äldre och yngre yngre – alla läggs in i sin egen kategori i statistiken. Det är riktigt sjukt, håll med om det. Checklistans berättigande har gått för långt. Tron på myndigheter har gått för långt, det tänkte jag redan när Tegnell sa, fritt citerat, ja, att den här smittan kommer nog inte att nå Sverige. Det fattade väl varje tänkande människa att det skulle den göra. Att Umeå fick kritik när man (efter sportlovet) citat Aftonbladet, ” Umeå kommun meddelar på söndagskvällen att alla medarbetare, förskolebarn och elever som vistats i coronadrabbade områden ska stanna hemma i två dagar.” varvid Anders Tegnell uttalade sig, citat: ”Anders Tegnell på Folkhälsomyndigheten menar att Umeås beslut är onödigt ur smittsynpunkt.

– Jag vet inte vad de försöker vinna med det här. Vår grundläggande bedömning är att man ska fortsätta leva som vanligt fram till att man har fått symptom. De kan vara jättelindriga, ska man ha klart för sig, men då ska man stanna hemma och sedan höra av sig till hälso- och sjukvården om man inte snabbt blir bättre, säger Anders Tegnell, statsepidemiolog på Folkhälsomyndigheten, till TT.”

Jag tänker att de där två dagarna kan ha varit otroligt viktiga för Umeå och Västerbotten. Så hatten av för beslutande i Umeå kommun. Att ni tänker själva. Gör åtgärder som ni tycker är bäst för oss här i Umeå.

Det bara känns så inhumant…