Hey now, hey now – don’t dream it’s over…

Jag har drabbats av Coronadpessimism. Så dumt. Det har varit ganska hyggligt tills idag när jag läste den dystra förutsägelsen att livet aldrig kommer att bli som förut – i alla fall inte före 2025. Sedan tänkte jag på min pappa. Han föddes i mitten av det första världskriget, var inkallad vid finska gränsen under det andra – fick därefter fru och sju barn och en massa barnbarn. Undrar vad han tänkte när han satt vid sina pass, Hey now, hey now – don’t dream it’s over eller tände han en John Silver utan filter, bligade ut i den kalla, frusna vinternatten, drog ned mössan, bet ihop och teleporterade sig hem till tryggheten och de vidsträckta ängarna.

Skulle man inte kunna anställa en skådis till FHMs pressträffar? Tänk Mikael Persbrandt dra upp riktlinjerna för social distansering: han skulle spänna ögonen i oss, trollbinda med blicken och i bästa Gunvald Larsson-manér väsa: Kom ihåg! Högst åtta! och alla skulle darra i manschetterna, raskt avboka alla i hemlighet inbokade hemmafester och lyda. Gunvald skulle aldrig säga något så intetsägande och tråkigt som håll avstånd, håll i och håll ut. What? Eller kanske Tommy Körberg, han skulle kunna sjunga Stad i ljus och bringa lite hopp i en Coronapandemi:

Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum
Där allting är oändligt, och alla gränser har för evigt suddats ut
Jag ville se miraklet och höra ord som föder liv
Bli buren av en styrka, som bara växer när jag anat mitt motiv

Det får bli Coronaoptimism: Buren av styrka, se mirakel, höra ord som föder liv.

”Now I’m walking again/To the beat of a drum/And I’m counting the steps to the door of your heart…”