Nej tack till angiverisamhället…

Av , , 1 kommentar 11

Morgan och Stefan. Hade det varit bättre om de själva hållit sig hemma och istället skickat dit sina livvakter till köpcentret för att handla? Jag tänker inte sälla mig till ”hur kunde dom”-kören. Det behövs inga övervakningskameror när var man och kvinna har en mobiltelefon i sin hand som man kan fota med och skicka in tips. Vi kan alla övervaka varandra, säga ”Vet hut”, hytta med näven, ondgöra oss över alla andra som är på affärerna samtidigt som oss, men varför stannade inte den som fotade hemma istället för att strosa runt i affärerna?

Alla klassers ordningsmän har verkligen fått sitt lystmäte. Rena julafton året om. De är alla de perfekta människorna, som aldrig gör ett enda fel, men ser dem i alla andra.

Det är munskyddsivrarna mot de munskyddslösa. Det är med eller mot statsepidemiologen. Det är svart eller vitt. Livet blir så enkelt då.

Nästa gång – ta en selfie på köprundan och lägg ut på sociala medier och erkänn att ibland är det svårt att se sig själv i spegeln…

Fanny och Alexander golvar mig igen…

Av , , 1 kommentar 17

Hur kan man bättre fira annandag jul än med femtimmarsfilmen Fanny och Alexander? Och när ridån går ner, filmen är slut så önskar jag mig fem timmar till. Undrar om det är riktigt normalt att vara så filmbiten? Han har något, den där Bergman som liksom stannar kvar hos en. Scener ur ett äktenskap, Den goda viljan, Fanny och Alexander och sedan alla ångestfyllda svartvita filmer (mästerverk säkerligen, men inga feelgood-filmer precis).

Jarl Kulle i sitt esse som Gustav Adolf Ekdahl när han läser lusen av Biskop Edvard Vergérus när han vill hämta hem lilla Emily till Ekdahls igen ifrån det olyckliga äktenskapet eller när Gun Wållgren som Helena Ekdahl sitter lutad i den gamla vännen herr Jacobis, Ernst Josephssons, famn sent på julaftonskvällen och säger: ”Ser du, nu gråter jag. Det glada, fina livet är slut, det hemska, skitiga livet kastar sig över oss. Så är det.”

Alla detaljer, möbler, dräkter, prakt och utsmyckningar. Herrskap och tjänstefolk. Pigan som blir med barn med mannen i huset, men i filmen som en kuriositet, något som alla är medvetna om, men enbart tycker är underhållande och smått rörande att charmören Gustav Adolf aldrig kan hålla händerna i styr, men alltid återvänder till hustrun Alma. Det ständigt sippandet av konjak och snapsar. Den psykiska hustrumisshandeln som brodern Carl som är professor utövar mot sin tyskfödda hustru Lydia när han tycker synd om sig själv och känner sig misslyckad. Du luktar illa, väser han. Lydia försäkrar att hon älskar honom och att hon inte längre lyssnar på hans tirader.

Varje gång jag ser filmen hittar jag något nytt och känner igen något gammalt. ”Nu är vi återigen tillsammans, nu har vår lilla värld slutit sig omkring oss i trygghet, vishet och ordning efter en tid av skräck och förvirring. Dödens skuggor har förflyktigats, vintern är jagad på flykt och glädjen har återvänt till våra hjärtan.”…

 

Jag vill tillbaka till 70-80-talet…

Av , , 3 kommentarer 8

Men den som en gång har levat i frihet
Vill ut i det fria igen
Och den som en gång blivit jagad på flykten
Kommer alltid att drömma sig hem

sjunger Björn Afzelius och Mikael Wiehe. Tiden, medvetenheten, Någonting har hänt av Joseph Heller, Gulagarkipelagen – alla tjocka böcker jag tog mig an – utan glasögon. Orden var tätt framför mina ögon, sångerna så nära. Keops pyramider.

Olof Palme. Då visste jag inte, då kände jag inte, då förstod jag inte. Vad han betydde, vad han kämpade för. Ibland brukar jag kolla på Go’kväll från Umeå och den där fiktiva middagsbjudningen som en del kända personer blir inbjudna att hålla. Olof Palme skulle självklart vara en av mina gäster. Jag har faktiskt inte kommit över hans död ännu. Som alla brott människor blir utsatta för, att det sätter en tagg inom en, en kollektiv sorg som sedan får bäras hos många – ibland en hel befolkning. Vad drev Olof Palme att visa mod och solidaritet?

Jag skulle också bjudit in Edith Södergran. Frågat henne vad som låg bakom dikten Vierge moderne, Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa
och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ – du är besviken.

Greta Garbo, ingen annan skådis får sitta vid mitt bord (Robert de Niro kan få vara stand-in:-)

Idag låter alla låtar likadana och jag låter som generationen före mig. Det är därför jag lyssnar på Spotify och drömmer mig tillbaka till en tid av ideal och solidaritet.

Vid bordet skulle Björn Afzelius sitta med gitarren och sjunga

Jag vet att min fågel skall flyga
Som en duva
Som en duva
Ja jag vet att min fågel skall flyga
Som en duva tillbaka igen

Och vi övriga runt bordet skulle ta varandras händer och ge oss hän…

Lalalalalalalalala
Lalalalalala
Lalalalalalalalala
Lalalalalala
Lalalalalalalalala
Lalalalalala
Lalalalalalalalala
Lalalalalala

Någonstans i Sveriges förträfflighet saknas inlevelse…

Av , , Bli först att kommentera 8

Tonläget. Det svala och kalla. Rationella. Barn i förskolan. Ungdomar i skolan. Äldre på äldreboenden. Instoppade i små fack. Praktiskt och rationellt. En förlamande känsla av tristess. Jag har en inre fruktan över att en gång bli tvingad in på ett äldreboende. Att utan stimulans från omvärlden dö invärtes först innan den slutliga infinner sig. Jag är så klart tacksam för varje dag på det här jordelivet, men situationen skrämmer mig. Det är det rationella som skrämmer mig. Inrutade dagar, med givna rutiner. Ringa på klockan. Sitta vid ett lackerat björkbord med färggrann bordsduk med andra åldringar som jag aldrig förut i mitt liv har träffat och ska känna någon slags hemtrivsel med. Tryggt och bra. Någon sköter om allt annat. Vad finns kvar? En väggklockas sakta tickande sekund efter sekund. Och de gamla tilltalas med hövisk återhållsamhet för att lirka lite, för att de ska känna sig tillfreds och sedda och kanske ett litet sömnpiller för den som ligger och stirrar upp i taket på nätterna och funderar över livets mening.

Så kom en pandemi och störde ordningen. Äldre blev äldre äldre. Det är verkligen ingen grupp som någon vill befinna sig i – inte heller att hela tiden bli omtalade som ”de sköra”. Det är en populärt uttryck i Sverige idag, de sköra. De sköra är alla de som inte har jobb, villa/lägenhet, familj och 500 vänner på Facebook och lever i ”utanförskap”. De som inte uppfyller den rationella normen. Men de äldre äldre är nu de sköra sköra.

Tonen på FHMs presskonferenser är sval och saklig. Rationell. Man har en plan från början, egentligen en plan man filat länge på att om pandemin som vet ska komma en dag, verkligen kommer så ska vi göra så här: Åtgärder som kan accepteras av befolkningen över en lång tid. Inte så strikta regler, utom för de äldre  och äldre äldre. I teorin och officiellt så följer Sveriges befolkning alla regler som myndigheter stipulerar – i praktiken gör inte människor det. Det är som etik och moral. Vi vet hur vi borde göra, men det är svårt att göra rätt alla gånger. Det borde kanske ha funnits någon motkraft som livrädd i sin fantasi sett pandemin svepa in sagt: Nu stänger vi ned Sverige en månad! Som inte trodde på FHMs besked om att pandemin troligtvis skulle hålla sig i Kina och knappast nå till Sverige. Som gett no no till ett fullsatt Globen två kvällar i rad i pandemins vagga med sjungande melodifestivalfantaster. Men det hade förmodligen skapat ramaskri – för på den tillställningen fanns knappast några äldre äldre utan enbart yngre yngre, yngre, mitten och mitten mitten. Gruppen som har en röst idag. Som inte är de sköra sköra.

Men på äldreboendena kom smittan in och det blev besöksförbud. En del av de äldre som blev sjuka av Coronapandemin fick inte träffa läkare utan fick vård som passar i livets slutskede. Ett rationellt beslut för en grupp som inte har någon röst, som lever i sin egen lilla bubbla bland äldre äldre…