När man hellre dör än håller ett föredrag…
Det verkar vara otroligt vanligt just den känslan. Det smärtsamma med att vara i medelpunkten, att driva en situation, att vara tvungen att ha kontrollen och styra skutan – lugnt och säkert – och gå i land med det. Jag har alltid beundrat människor som har total kontroll i en sån situation, som kan ta in publiken, Skype-mötet eller vad det än må vara.
Det känns ungefär som att balansera på slak lina, att tappa känslan i rummet, att famla efter en nål i en höstack och ändå vara tvungen att utmana sig själv. Kanske har jag för stora krav på mig själv och borde istället se mig själv med förlåtande ögon. Nej, jag kommer aldrig att bli en ståuppkomiker, ett socialt mingelgeni, en person med lyskraft – det enda jag önskar är att slippa själva dödskänslan, den kommer ju tids nog.
Döden var nära idag, men jag återuppstod…
Senaste kommentarerna