Skallmätning och rasbiologer…

Det var en svårsmält dokumentär på tre delar jag såg igår på SVT play ”Jag var en lägre ras”, citat: ”Serie om en okänd och mörk del av svensk historia, hur Sverige har behandlat en av sina nationella minoriteter, tornedalingar. Skallmätningar, förbud att prata sitt modersmål och fysiskt och psykiskt våld var vardag för folket som bodde i de gamla finsktalande bygderna i norra Sverige. Vi får smärtsamma vittnesmål från äldre personer som har blivit skallmätta och fotograferade av rasbiologer så sent som på mitten av 1950-talet.”

Professor Herman Lundborg, föreståndare för Statens institut för rasbiologi, kartlade den nordiska rasen genom att ett gäng ”experter” åkte runt i alla byarna, skallmätte, klädde av människorna, fotograferade – allt med statens, kyrkans och prästens välsignelse. Dessutom fick de ingen förklaring heller över syftet med det hela, utan det fick man så småningom veta när deras ättlingar slog upp boken om rasbiologi i skolan och fick se sin familj fotograferad och den nordiska rasen katalogiserad.

Sådana program får mig att må illa. Där satt de inte ont anande strävsamma människorna och böjde sig för överheten och lät sig mätas av folket från storstaden, även om det nu bara var från Uppsala. De äldre personerna i programmet som med blanka ögon berättade om skolorna där man var inackorderad och man fick stryk för det allra minsta. Talade man finska fick man stryk. Ibland visste men inte varför man fick stryk. Det var bara att lägga upp händerna på skolbänken och sedan slog läraren med en pekpinne eller som i ett fall drämde läraren en linjal med all kraft över huvudet på en kille så att han började kräkas och fick stanna hemma flera dagar. Grym är människan ibland.

———————————————————-

Ja, och så var det då Meghan och Harry igen.

Om det blev en folkomröstning om kungahusets vara eller icke vara så skulle jag rösta för att lägga ner alltihopa. Kungahuset är en kvarleva från en tid som vi inte vill ha tillbaka. Kung, drottning, prins, och prinsessa – ja, ni märker väl vem som kommer sist. Dom har ingen makt och finns i deras roller enbart för att vi accepterar det och vill ha lite glamour här i livet.

Egentligen är det bara stötande att sitta och höra på alla miljonerna de rullar sig med – och ändå är missnöjda. Det kostar att ligga på topp. Men, vad vet jag om de kungliga och deras liv. Den enda uppfattningen jag har om prinsessor är ju egentligen min gamla sagobok ”Prinsessan på glasberget” som jag läste när jag var sju år och där prinsen måste rida upp på ett glasberg för att vinna prinsessans hjärta. Och hade inte prinsen lyckats hade prinsessan förblivit ogift. Värre än döden typ. Och allt detta medans killarna läste Biggles och ville lära sig att flyga.

Jag tror att för att vara en riktig kunglighet måste man kunna prata – om ingenting. Och säger man någonting ska det vara mellan raderna så att det är fritt fram för diverse tolkningar. Man ska vara bekväm med att folk kryper för en, kallar en Ers majestät och niger djupt när man hälsar. Man får verkligen inte börja fnittra hysteriskt eller säga, men vad löjligt, kliv upp vetja. Nej, då blir man ingen kunglighet.

Men uppriktigt sagt, vad får jag för pengarna?