Jag har alltid älskat den låten, helst med ursprungsartisten Charles Aznavour.

May be the chill that autumn brings
May be a hundred different things
Within the measure of a day

Det ska vara en fransman för att få fram den känslan.

She may be the reason I survive
The why and wherefore I’m alive
The one I’ll care for
through the rough and rainy years

Jag tror vi har för lite romantik här i livet. Tänk rödvitrutiga dukar och stearinljus i tomma Chiantiflaskor med smäktande violinspel i bakgrunden – vad är det för fel på små rosa, fluffiga moln, blir vi inte lite lyckligare ändå av att tro att de svävar omkring färdiga att omsluta oss med hull och hår. Istället slår man upp tidningen, ja bildligt talat, för allt finns numera i små och mellanstora platta, rationella metallsaker – och vad hittar man då? Något upplyftande om kärlek? Goda nyheter? Nej, allt man kan hoppas på är en smårolig krönika av Cecilia Hagen eller en inte alltför småsur inlaga av Lena Mellin. Vanligtvis kommer nyheter om försenat vaccin, all världens olyckor, Ebbas senaste bravader, brott, krig och att realityserien familjen Kardashian ska sluta. Inte för att jag har sett ett endaste avsnitt av den dokusåpan – vanligtvis lämnar mig allehanda serier om kändisar och deras familjeliv mig helt oberörd. Men ge mig en svartvit dokumentär om Charles Aznavour och jag skulle sitta klistrad framför SVT Play.

Tänk att det finns folk som går och betalar för att få en större rumpa, lär komma från Kim Kardashian, som visst nyligen minskat den igen. Ja, modet växlar. Och alla dessa blanka ansikten som ser ut som om de lackerats – hur bär dom sig åt? Vad vill man uppnå?

Att någon, någon ska sjunga

She may be the reason I survive
The why and wherefore I’m alive

Jag tror vi har för lite romantik här i livet…