Än finns det tid…

Av , , Bli först att kommentera 7

Mellan hägg och syren. Den första riktiga sommardagen har blivit kvällning. Utanför mitt hus prunkar häggarna. Ännu ett försommar och jag gläds åt ljuset, allt det vanliga, trygga. Inga överraskningar. Så är livet bäst. Jag läste att Donald Trump lagt ner sin blogg som han skapade efter valnederlaget och kaoset i Kapitolium. Det är något fel med såna machokillar som Donald. Är livet bara en enda stor tävling där de största och skränigaste vinner. Nej, tror inte det. Livet finns mellan hägg och syren, i skymningen, i gryningen, i de ensamma ögonblicken.

Jag tycker verkligen om att umgås med mig själv. Låter pretto, men sant ändå. Aldrig annars är jag så ärlig, aldrig annars är jag så nära mig själv, aldrig annars är jag så mycket jag. Ingen persona, bara avskalad, den människa jag älskar och som är jag. Varken kvinna eller man, ett neutrum, en själ och många tankar. Livet pågår utanför sociala mediers glättighet. Det pågår. När man blir äldre börjar man tänka på vad man kommer att lämna efter sig, vilka avtryck man gjort. I mitt fall inte många. Ett antal kåserier i Skärgårdsnytt och blogginlägg under ett tjugotal år. Om någon finner intresse i det. Samtidigt fyller andra människor oss med bestående intryck – ja, vi är inte så betydelselösa som vi ibland tror. Men tror knappast att jag skulle hänga utanför Bianca Ingrossos lägenhet för att få en skymt av henne. Däremot har jag strosat i August Strindbergs sista bostad Blå tornet, i Louvren, i Musée d’Orsay, Sixstinska kapellet, Carl Larsson-gården och resterna efter Laver-gruvan i Norrbotten, för övrigt en plats och ett samhälle som lades ned efter gruvdriftens slut. Min far dansade och gick på bio i Laver. Livet går vidare.

Mellan hägg och syren. Tiden är kort däremellan, man hinner knappt formulera sina tankar. Men än finns det tid. Än spirar hoppet och grönskan! Snart är det Sveriges nationaldag. Jag älskar verkligen Sverige. Det vi är alla tillsammans. Sverigeandan. Den lever än, gnistan finns kvar – och alla, alla är inbjudna…

Sverige, Sverige, fosterland,
vår längtans bygd, vårt hem på jorden.
Nu spela källorna, där härar lysts av brand,
och dåd blev saga, men med hand vid hand
svär än ditt folk som förr de gamla trohetsorden.

Fall, julesnö, och susa, djupa mo!
Brinn, österstjärna genom junikvällen!
Sverige, moder! Bliv vår strid, vår ro,
du land, där våra barn än gång få bo
och våra fäder sova under kyrkohällen.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: