Simon sänder ut en bön för vårt land…

Av , , Bli först att kommentera 5

Simon Ådahl. Jag vet inte om ni lyssnat på sången ”Jag tänker be för Sverige”? I ett Youtube-klipp berättar Simon Ådahl också om hur sången kom till (fritt citerat): Året var 2004 och han satt och lyssnade på nyheterna. I Stockholm hade en man från Gävle blivit ihjälsparkad av för honom två helt okända personer efter att han sagt åt dom att sluta pinka i en trappuppgång. Han tyckte det var hemskt. Var ett människoliv inte mera värt – vad kunde han som kristen göra? Jag kan be för Sverige, tänkte han och satte sig ner vid keyboarden och datorn och började skriva. Efter tolv minuter var sången klar. Brodern Frank gjorde arrangemanget och den spelades in på skiva. Sången kom senare att översättas till engelska och även bli en bön för Korea. Hellre skulle han vilja sjunga om ett Sverige som har empati och medmänsklighet.

När man lyssnar på sången idag känns den väldigt angelägen och aktuell.

”Vi tänker be för Sverige, be med oss! Vi tänder ett ljus för
Sverige, tänd med oss! Det är något som hänt vårt kära
fosterland, vi tänker be för Sverige be med oss!”

Vad är det som händer i Sverige? Varför lockas kidsen in i gäng och blir knarklangare och mördare? Var är den goda motkraften? Jag tänker alla har ju varit små barn, för det mesta lyckliga och oskyldiga, men vuxenvärlden visar ingen pardon ibland. Så hårda hjärtan att locka in barn i en brottslig värld där bara mörker finns.

Det är bättre att tända ett ljus…

 

 

 

 

 

 

Dubbel kränkning…

Av , , Bli först att kommentera 4

Har du någon gång funderat på att skriva en bok om ditt idrottsliv där du berättar om hur du mobbat en person som utövade samma idrott som du gjorde – och i boken ganska utförligt redogör varför du tycker att den andra personen var ett ”typiskt mobboffer” – varvid du i boken sedan ber personen ifråga om ursäkt för att du varit en mobbare? Nej, trodde inte det – men den danska simstjärnan Jeanette Ottesen har det.

Känns väl inte riktigt som om den ursäkten landade riktigt rätt tänkte jag när jag läste Aftonbladet igår: ”I sin nya självbiografi avslöjar danska simstjärnan Jeanette Ottesen, 33, att hon deltog i mobbning av sin före detta lagkamrat Lotte Friis och ber om ursäkt.” Och här kommer mera, citat: ”Bland annat att hon deltog i en vedervärdig mobbning av sin tidigare lagkamrat Lotte Friis. Ottesen ber om ursäkt, men har också en lång utläggning där hon tycks försöka förklara varför hon deltog i mobbningen:

”Lotte sade aldrig ifrån. Hon var ett klassiskt mobboffer. Det bara hände saker runt henne hela tiden. Hon var en klumpeduns, en sådan som ofrivilligt ställde till med scener. Det plaskade alltid lite extra när hon hoppade ner i bassängen, hon var som Bambi på hal is. Det är så dumt och meningslöst att man ska behöva skämmas bara för att man inte är som alla andra, men så var det på den tiden”, skriver hon enligt danska TV2 Sport.”

Nu har Lotte Friis regerat, citat: ”Jeanette kontaktade mig förra veckan, bad om ursäkt och informerade mig om att hon även framför en ursäkt i boken. Men … hon berättade aldrig att den skulle innehålla ett helt kapitel där hela processen beskrivs ingående och där jag hängs ut. I dag känner jag mig bara ännu mer utsatt och uthängd inför hela landet. Jeanette har, på grund av sitt behov av att återge sin version av det inträffade, sett till att mina framtida barn, kollegor och alla andra för all framtid kommer kunna läsa historien om ’mobboffret’ Lotte Friis och jag tycker inte det är okej. Det här är min historia – inte hennes”, skriver Friis på Instagram.

Är det någon som ska skämmas i den här historien är det väl Ottesen. Och just den där meningen: ”Det är så dumt och meningslöst att man ska behöva skämmas bara för att man inte är som alla andra, men så var det på den tiden.”

Lotte Friis ska nog vara glad över att hon inte är lik Ottesen i alla fall. Först varit en mobbare och sedan som steg 2 följt upp det hela i en bok för att tjäna pengar…

Vem är bättre än en annan?

Av , , 2 kommentarer 6

Ni kanske också såg partiledardebatten förra helgen när Jimmie Åkesson med spelat förtryt utropade, något i stil med, fritt citerat: Kallar du mig nazist! Han lät sannerligen som Karl-Bertil Jonssons far när han utropade: Jag har närt en kommunist vid min barm – och då menar jag enbart tonfallet. Upprördheten. Jag tänker mig att många människor inte har en aning om hur det är att leva i förtryck under staten. När friheten begränsas, när du enbart är en liten bricka i ett spel, något man kan förkasta eller förinta. Det var det som hände under andra världskriget och i alla andra krig.

Det händer i människors hjärnor – man börjar fundera att, är jag ändå inte lite finare än andra? Är inte min hudfärg eller min ras lite över alla andras? Det ljummar till i hjärtat, eller hur? Och så kommer någon på att dom där människorna, som faktiskt är väldigt lyckade, framgångsrika, drivna – är helt fel. Och sitter man vid makten kan man göra vad man vill. Det är så man blir främlingsfientlig. Man måste förstå att en människa som skrattar inte alltid är glad inombords och en människa som säger något kan innerst inne mena något helt annat.

Så många stater man läser om som har sina medborgare i gisslan, kommuniststater med koncentrationsläger, etc. etc. Människan är född fri och borde få leva sitt liv i frihet under ansvar. Ebba och Ulf leker med elden. Nyamko har kört sitt parti i botten och SD är inga demokrater vad än namnet säger…

När kändisar liv och sorg blir större än våra egna…

Av , , Bli först att kommentera 5

Ikväll lyssnar jag på The Mystic´s Dream och funderar vidare. Jag är så sjukt ointresserad av kändisar och influencers liv och leverne. När dom relaterar (i någon tidningsartikel) till alla sina följare på Instagram, Twitter och what so ever så tänker jag alltid: Är det verkligen enbart dina följare? Ungefär som om man lagt beslag på ett antal människor som slaviskt läser om ens liv. Livegna. Det är så stort när en kändis har en hjärtesorg, en nära släkting har dött, man har mist någon, som om de är några slags människor som känner mera, sörjer mera än övriga — följare.

Det finns väl ingen levande människa som inte upplevt sorg och saknad? Snart är det min systers födelsedag igen. Jag har fortfarande kvar hennes profil på FB. Jag vill inte skiljas ifrån den. Varje år skriver jag grattis. Hon var ingen kändis, men för mig var hon så mycket mer.

Ikväll lyssnar jag på The Mystic´s Dream och The Miracle of Love…

 

#Metoo-dokumentärserien på SVT Play…

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag kunde inte låta bli att se alla åtta avsnitt av dokumentärserien #metoo – hösten som förändrade Sverige, i ett sträck. Jag har alltid varit intresserad av kvinnokampen, suffragetterna, Women¨s lib, Grupp 8 etc – och vad dessa kvinnor åstadkom för att förändra och förbättra situationen för andra kvinnor. Kalla det gärna systerskap. Enligt mig beror bristen på jämställdhet enbart på muskelmassa. Inte hjärnkapacitet eller om man ”jobbar med vänster eller höger hjärnhalva” – utan en reflektion att om män och kvinnor redan från början varit lika stora, lika fysiskt starka hade problemet inte funnits. Filmmogulen hade aldrig vågat göra det han gjorde, kulturpersonligheter hade sysslat med kultur och programledare enbart gjort vad programinnehållet avsåg att göra.

Med metoo blev sorgen kollektiv, inte gömd i garderoben eller minnen. Det är det som hashtagen bidrog till – berättelserna och kravet på upprättelse. Bransch efter bransch skapade sina hashtags som en gruppterapi utan terapeuter, annat än de andra kvinnorna. Jag tror generellt sett att kvinnor alltid har skyddat män, men män har alltid pratat om kvinnor med andra män. Så vidmakthålls gamla strukturer. Metoo ändrade på den strukturen och gav kvinnor muskler…