Det lindrar. Plötsligt känns det inte lika ont längre och framtiden är nog ljus trots allt, citat: ”Jag skulle så innerligt önska att fler kvinnor i mogen ålder såg sig som det kap de faktiskt är. Att de såg sig om, i stället för att se sig så mycket i spegeln, att i stället för att se valkar och tyngd såg en kvinnas, en verklig kvinnas, fulla dragningskraft. En magnetism som förstärks, inte minst i yngre mäns ögon, av att de flesta av oss inte jagar en man för att sätta bo eller skaffa barn, det är bakom oss. Vi vill leva och njuta här och nu, nu när vi insett hur förfärande kort och förgängligt livet är.” och sedan slår hon fast, citat:

”Och så är det ju, livet tar och livet ger. Där ungdomens skönhet går förlorad, går så mycket annat vunnet. Jag önskar att alla fullmogna kvinnor såg sig själva, sträckte på ryggen och insåg att ja, knoppningens tid är över.

Men också högsommarens mogna prakt, höstens sista glöd och vinterns frostnupna slocknande rosor, har sin skönhet. Förstärkt av vissheten om att vi nu, mer än någonsin, borde skynda att älska.”

Vilken text! Eller hur 🙂 Man blir ju glad bara av att läsa den – hur väl den stämmer kan vi väl lämna därhän, men eftersom det är Jennifer i Aftonbladet som knåpat ihop den så är den med största sannolikhet helt sann och bör ramas in och sättas upp på väggen eller kylskåpsdörren…

Julkulorna alltså. Det tristaste som finns är att förpacka alltihopa igen och bära upp hela rasket på vinden. Mitt inre motstånd mot praktiska förvaringsmöjligheter är gammal som gatan. Jag förstår liksom inte vitsen med att ha allting uppradat och märkt. Livet blir liksom lite futtigare när man måste ha en etikett på det. ”Advent”, ”Julgranskulor” – var är mystiken om inte i en osalig blandning av tomtar, troll, glittriga stjärnor och kyrkan med den plonkande Stilla natt, heliga natt. Det räcker med att ha sin postlåda märkt med sitt namn och lägenhetsbeteckning samt klisterremsan ”INGEN REKLAM TACK” – i versaler.

Ja, stackars reklamutbärare, att mötas av den texten varje dag. Den liksom skriker ut ett aggressivt budskap och de undrar säkert vem den där bryska människan är, men jag har lyckats hittills. Endast en gång har ett litet förlupet blad av gratistidningen Totalt Umeå hamnat i min gröna låda. Funderar förresten på att byta ut den mot en rund boll med lock på framsidan. Annat var den på den tiden innan min snygga postlådslogga när ett tiotal exemplar av samma reklamblad proppats in i utrymmet, antagligen av någon stackars gymnasist som försökte tjäna in lite fickpengar och på upploppet kände sig utmattad av alla extrapriser och dumma texter på lådor och liksom passade på att fylla det som fyllas kunde.

Jag är en antireklamare. Jag skulle kunna tänka mig att anordna ett demonstrationståg mot reklam och människor som försöker ringa mig i tid och otid för att pracka på mig något abonnemang som jag inte alls behöver. Gör inte det. Nästa gång kommer min mobilsvar vänligt och bestämt att säga: INGEN REKLAM ELLER ABONNEMANG TACK. Varvid den uppringande erinrar sig något som någon sagt en gång om en nedslående postlåda som gav en dystra vibbar. Som en grå betongvägg av beslutsamhet. Säljfesten är slut.

Julen är slut och kulorna ligger fortfarande på rumsbordet…

Vidare kan man läsa att, citat: – Moderaterna är svaga i symboliskt viktiga huvudstaden. ”Stockholmare förefaller än mer känsliga för SD-samarbetet än övriga landet”, säger statsvetaren Tommy Möller. Vidare, citat: – Han pekar på att Sverigedemokraterna finns med i högerkonstellationen, och att Sverigedemokraterna i mätningar är det mest impopulära partiet. Slut citat.

Notera att det är Svenska Dagbladet som skriver det här. Och jag kan bara hålla med. Sverigedemokrater är bara demokrater till namnet. Jag har en helt annan bild av ett demokratiskt Sverige. Där vi slipper tralla fädernesånger iklädda Sverigedräkt – men känslan för Sverige är ömsint, stolt och inkluderande istället för exkluderande. Där inga järnrörsattacker äger rum och där kvinnor och män är helt jämställda och har makt över sina egna liv. Där alla som bor här är ett folk – oavsett hur benämningarna är.

Där sanning är sanning och lögn är lögn.

Där dina handlingar har störst betydelse – inte hudfärg, kön, etnicitet eller klass…

Var är paljettklänningen? Var är festen? Var är permanenten? Var är den chica drinken – och kan man överhuvudtaget innefatta 80-talets Gotländsk sommarnatt med apelsin- och bananlikör i den kategorin? Var är de roliga kvällarna? Logdanserna? Hoho?

Jag har verkligen blivit just den tråkiga människa som jag alltid tänkt att jag aldrig skulle bli. Gammal, trött och utan energi. Ja, ni kan sluta läsa nu. Det här är ingen upplyftande text om att jag i takt med stigande ålder ”äntligen funnit mig själv” eller annat ljug, nej tvärtom, jag har tappat bort mig själv. Den som jag ändå gillade litegrann en gång i tiden. Som var småsnygg och glad och inte bara grå och sur. Jag vill inte vara grå och sur, jag vill känna att jag är på topp och att min bästa tid även är nu.

Jag lever i förnekelse, helt klart. Jag har inte gått vidare, utan stampar kvar i min tidigare ålder och googlar i smyg på Diane Keatons och Ewa Frölings snygga uppenbarelser och tänker att, visst, vissa människor blir faktiskt snyggare med åren. Utan Botox.

Halkbanan in till stan – läs trottoaren är det mest upplyftande just nu. Bambi på hal is gjorde succé utan broddar och tänk alla flitiga vägmaskiner som skrapar gatorna nattetid. Man behöver ingen väckarklocka. När man bor i stan finns det så mycket att vara glad över. Det finns många tandläkarmottagningar där man kan ha klippkort och ställen där man kan ta sina beordrade och nödvändiga vaccinsprutor.

Jag är en snäll medborgare – det enda jag begär är lite lust och flärd, lite lyx i tillvaron. Läs böljande fjädrar, diamanter, strålande strass, solbrända ben och en ny paljettklänning i kornblått – är det verkligen för mycket begärt att livet skulle kunna vara en snygg, rivig rockdröm?

En gång i tiden fanns en gemenskap i bloggvärlden – läs Aftonbladet. Jag har nog missat det i den här bloggen. Mycket är politik och allvar. En gång i tiden var jag kreativ. OMG. PS. Betyder inte omgående. Jag vill bara uppmärksamma att jag inte är tråkig. Inte på något sätt och vis. Om ni nu trodde det. Jag är bara en tänkande människa som förlorat min kreativitet – och gör allt för att hitta den igen. Och skulle ni fundera på var min politiska hemvist är – så titta åt vänster. Inte alltför långt. Varken vänster- eller högervriden. Har nog ett eget parti i mitt huvud, men under tiden duger Socialdemokraterna utmärkt. Nu till mitt gamla jag, citat: Och BTW har ni roligare av att läsa någon politiker- och basketblogg i Umeå – gör det. Jag propsar inte på uppmärksamhet. Enbart nostalgi.

”…eftersom jag själv blivit headhuntad av en VIP på ABs redaktion. Uppdraget lyder: du får fria händer, handplocka ett antal bloggare till befattningar som gör att den här verksamheten skrider framåt.

Vad vore ett producerande företag utan en boss som verkligen kan det här med produktion? Vad som produceras ska vara underbyggt med så mycket fakta som möjligt. Att det kan vara svårt att hänga med i riktigt alla produkter som erbjuds – gör ingenting. Nej! det är bara att ösa på. Kunderna kommer att ge med sig till slut och köpa hela kittet! Jobbet som produktionschef erbjuds Snilleblixten.

Alla företag med självaktning och ett hum om vad en personalstyrka behöver är friskvård. Vi har vår egen spänstiga sjukgymnast Ister som gillar one-liners och kan ta en ninja-match med vem som helst eller en liten ordduell. Hon kan även om tid medges ge kurser i homestyling och färganalys.

Om denna kloka Islandsmamma fått styra isbitslandet – hade situation sett helt annorlunda ut idag än vad det nu gör. Inga banker hade rasat och livet för den enskilde ö-bon hade sett ljusare ut. Hon vet vad hon talar om och kvalificerar sig galant för jobbet som – ekononomichef. 

Kunder är fina människor och någon som är extremt trevlig borde vara försäljningschef. Någon som kan prata, har humor och kan skojsa till det litet. Det finns bara en extremt trevlig människa på bloggen och det säger hon själv också – försäljningschefsjobbet går till En trevlig tjej.

Självskriven IT-chef blir Virknålen eftersom jag fått för mig att hon är en stjärna på det här med Internet och en kvinna som är flink i det hon gör. Enda kravet är att jag vill ha en egen HELPDESK. Fixar du det – är jobbet ditt!

Det gäller att veta vad man ska satsa på när det gäller inköp, det billigaste är inte alltid att föredra, nej kvalitet ska det vara. Hon är väl insatt i Sahlin-väskor och Reinfeldts-kostymer och jag tror magkänslan är rätt när jag frågar SolnattQ om hon skulle kunna tänka sig att ta över ansvaret för bloggens inköp?

En blogg måste underhållas, trimmas och vara i perfekt shape för att produktionen ska flyta smärtfritt. Han gör ett bra jobb, men det är så med produktionen och underhållet att ibland har man inte riktigt samma syn på saker och ting. Men tro mig; ett väl utfört underhåll är grunden till allt. Det finns ingen annan än Vargen att fråga för jobbet som underhållschef. Vill du ha påökt?

Hon är klok som få. Rättvis, ödmjuk och kärleksfull. En perfekt personalchef – som också har kontakt med högste chefen – styrelseordföranden. Jag har fullgjort mitt uppdrag. Nu får Kyrksyster ta över personalansvaret  för dessa själar.  Jag är övertygad om att hon som vanligt kommer att göra ett utmärkt  jobb.

Sist, men inte minst. Över allas befattningar och arbetsuppgifter kommer den Kvalitetsansvarige att vaka. Han gör ett idogt jobb – vill inte att vårt bloggföretag ska få anmärkningar och därför håller han oss i strama tyglar. Lite skäll har ingen dött av och om det gör att vi skärper oss en smula så har Himlen är trasig mitt fulla stöd.

BS: Vadå? Glömde jag VD-jobbet? NATURLIGTVIS JAG SJÄLV (om jag får sparken kan jag tänka mig att Johan Hakelius kan få bli min efterträdare…:-)

PS!  Jag älskar er! Lycka till! DS