Oboenkonzerte des Barock och ”Kvinnor som slår följe med vargarna”…

Det måste vara en kombo. Någonting händer. Clarissa Pinkola Estés och Bach.

”Vildkvinnans återfödelse: Vi är alla från början en hög ben utslängda i öknen, ett sönderfallet skelett begravt i sanden. Vårt arbete är att samla ihop delarna. Det är en mödosam uppgift som helst ska utföras när skuggan faller exakt rätt, för man får lov att leta ordentligt. La Loba (det finns en gammal kvinna som bor på ett undangömt ställe som alla känner till men få har sett….La Loba, vargkvinnan, är vaksam, ofta luden, alltid tjock och hon är noga med att hålla sig undan från folk. Hon kan både gala och kackla och låter i största allmänhet mer som ett djur än som en människa) talar om vad vi ska leta efter – den oförstörbara livskraften, benen”.

Tänk hur ord kan påverka en. Bara att läsa Vildkvinnans återfödelse ger en ståpäls. La Loba visas på en gång i ens imaginära tänkande. För jag tror det finns många kvinnor därute som funderar på Vildkvinnan desperat letande efter utslängda ben, ett sönderfallet skelett för att bringa det till liv igen. Den oförstörbara kraften som vi alla bär inom oss. Det är som järn. Ingenting kan rubba den. Kulturen säger en sak, men vad vi inombords längtar efter – friheten, naturen, lägerelden – det som är nedärvt genom generationerna. Vi kan aldrig frångå naturen och dess element, vatten, eld, luft och jord.

Alla människor på den här jorden idag och sedan människans uppkomst har fötts av kvinnor. Moder jord. Livskraft. Men dagens kvinnor har glömt bort vildkvinnan. Dagens kvinna utgår inte från sig själv, utan från omgivningens uppfattning om vad en kvinna är.

La Loba sitter fortfarande i öknen och letar ben. När hon har samlat alla ben av en varg så höjer hon armarna och börjar sjunga. Djuret väcks till liv och börjar springa – och när den gör det förvandlas den till en skrattande kvinna som springer fritt mot horisonten…