Jennifer Wegerup – än en gång…

Av , , Bli först att kommentera 7

Jennifer Wegerup. Har läst hennes krönika i tidningen Resumé från några år sedan där hon beskriver sina arbetsplatser Aftonbladet och Expressen och vad som föranledde hennes beslut att sluta på AB, citat ”Jag tvekade först när Resumé bad mig skriva den här texten, om mina 24 år som kvinna på landets största redaktioner. En kort tvekan, innan det självklara uppfyllde mig: jag är skyldig den där lilla flickan, mig själv, mina döttrar, oss alla, att berätta. Om att vara kvinna i en medievärld där jämställdhet är självklart på ytan men där männen ritat upp spelplanen och bestämt reglerna. Och där den som sig in i leken ger får leken tåla.”

Hon är en briljant skribent Jennifer. Saklig och helt utan känslomässiga utfall. Konkret.

Citat ”Det står en liten flicka på sitt rum där hon byggt en nyhetsstudio. Hon läser upp nyheter. Om ”Ajatållan Kåmejni”, IRA och Maradona. Det enda hon någonsin velat göra är att skriva och jobba som journalist i tidning och tv. Den flickan var jag. Det här är hennes berättelse, min berättelse.”

Som när hon berättar om sin manliga kollega som lägger ut en film på Youtube om Jennifer.

Sedan citat ”Den vår som följde var mitt livs ensammaste. Så en dag, på mitt nya jobb med rum i riksdagen och utsikt över slottet, bestämde jag mig. Det fick vara slut med att vara ledsen. Jag skulle inte vara en av de kvinnor som försvinner, som tystas och tystnar. Jag skulle tillbaka till journalistiken. Efter bara några månader lämnade jag politiken, blev frilans och gick direkt in i jobb för Sky News. När jag läste in nyhetsspeaken och kände pulsen rusa mot deadline steg lyckan inom mig. Jag var tillbaka där jag hörde hemma, dit som flickan i rummet drömt sig. Aldrig mer ska jag låta mig skrämmas bort av mäns ord och handlingar mot mig. Aldrig mer.” Slut citat.

Läs Jennifers krönika i tidningen Resumé – hon är en briljant skribent. Så konkret.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Svenska hjärtan – en serienörds betraktelser…

Av , , Bli först att kommentera 5

Serien skriven av Carin Mannheimer sändes i fyra säsonger från 1987 till 1998. Jag såg dem alla. Då. Sedan har jag sett om alla avsnitt för cirka tio år sedan (DVD) och nu på SVT Play. Jag säger bara – den är helt up to date även idag, trettiofem år efter att den sändes första gången. Ibland önskar jag att serier enbart skulle ha fem avsnitt och sedan skulle det vara slut, för jag är som en utsvulten cineast som inte sett en endaste film på hundra år – jag måste se alla avsnitten igen, även om jag sett dem förut. Jamen, när Torsten i första säsongen på nyårsafton i sjätte avsnittet går bärsärkagång, drar fram gräsklipparen och…ja, kolla själva. Ni har säkert själva sett serien, men för er oinformerade handlar den om ett antal familjer i ett radhusområde med deras kärlekar och kval. Solveig Ternström och Ulf Qvarsebo – outstanding performances. Jag älskar serien ännu mera idag, men sörjer över alla skådisar som nu lämnat detta jordeliv. Kanske skådespelar de i himlen, ser på oss ovanifrån och säger: Ja, vad trodde ni? Skulle saker och ting förändras? Har inte allt alltid varit likadant? Ni gör bara vad alla redan gjort förut. Upprepar saker och tror att just ni är unika. Se på oss. Vi är änglar. En dag är också ni…

Lite politik då för att lätta upp stämningen: Jag röstar rött. Tack och lov att DNs valkompass 2022 gav mig samma svar. Inte något blått parti som smög sig in där – nej, jag håller mig på vänsterkanten, dock nära mitten.

För övrigt har jag nyligen varit till Paris. För tredje gången. Känner mig ganska trygg ändå apropå klimatutsläppen, jag har inte flugit på tio år minst, åker buss till och från jobbet, etc, etc. Man måste få se sig om i världen och få nya intryck. Någon gång. Ibland.

Någon hade tårtat Mona-Lisa just den veckan. Det var inte jag 🙂

 

 

Bli först att kommentera