Svenska hjärtan – en serienörds betraktelser…

Serien skriven av Carin Mannheimer sändes i fyra säsonger från 1987 till 1998. Jag såg dem alla. Då. Sedan har jag sett om alla avsnitt för cirka tio år sedan (DVD) och nu på SVT Play. Jag säger bara – den är helt up to date även idag, trettiofem år efter att den sändes första gången. Ibland önskar jag att serier enbart skulle ha fem avsnitt och sedan skulle det vara slut, för jag är som en utsvulten cineast som inte sett en endaste film på hundra år – jag måste se alla avsnitten igen, även om jag sett dem förut. Jamen, när Torsten i första säsongen på nyårsafton i sjätte avsnittet går bärsärkagång, drar fram gräsklipparen och…ja, kolla själva. Ni har säkert själva sett serien, men för er oinformerade handlar den om ett antal familjer i ett radhusområde med deras kärlekar och kval. Solveig Ternström och Ulf Qvarsebo – outstanding performances. Jag älskar serien ännu mera idag, men sörjer över alla skådisar som nu lämnat detta jordeliv. Kanske skådespelar de i himlen, ser på oss ovanifrån och säger: Ja, vad trodde ni? Skulle saker och ting förändras? Har inte allt alltid varit likadant? Ni gör bara vad alla redan gjort förut. Upprepar saker och tror att just ni är unika. Se på oss. Vi är änglar. En dag är också ni…

Lite politik då för att lätta upp stämningen: Jag röstar rött. Tack och lov att DNs valkompass 2022 gav mig samma svar. Inte något blått parti som smög sig in där – nej, jag håller mig på vänsterkanten, dock nära mitten.

För övrigt har jag nyligen varit till Paris. För tredje gången. Känner mig ganska trygg ändå apropå klimatutsläppen, jag har inte flugit på tio år minst, åker buss till och från jobbet, etc, etc. Man måste få se sig om i världen och få nya intryck. Någon gång. Ibland.

Någon hade tårtat Mona-Lisa just den veckan. Det var inte jag 🙂