Så avslutade rektorn Linda Cliatt-Wayman varje skoldag i skolan Strawberry Mansions, med elever som levde i fattigdom och ofta med föräldrar som satt i fängelse och en tredjedel av eleverna hade särskilda behov – en skola som var betraktad som farlig och eleverna lågpresterande. Hon var satt att få någon ordning efter fyra år med fyra olika rektorer. Tillsammans med lärarna utvecklade de en modell med lärande i små grupper i klassrummen så att alla elever skulle få sin behov mötta. Hon talade direkt till eleverna varje dag vid skoldagens slut för att ge hopp. Meddelandet gick ut i skolans högtalarsystem. Hon påminde dem om skolans kärnvärden och vad utbildning kan ha för inverkan på ens liv. Och hon avslutade alltid med: Om ingen sagt till dig idag att de älskar dig, kom ihåg att jag gör det och att jag alltid kommer att göra det. Och gissa vad? Efter ett år visade delstatsdata att deras provresultat stigit med 171 procent i algebra och 107 procent i språk. Linda säger, citat: ”Jag älskar mina elever och tror på deras möjligheter, ovillkorligt. Även jag växte upp fattig”.

Om ingen någonsin trott på en förut och att få höra de orden – det gör något på insidan, eller hur?

Ja, även de med Gösta Ekman som Beck. Förutom ”Mannen på taket” med Carl-Gustaf Lindstedt är det regissören Kjell Sundvalls Beckfilmer de bästa. Tempot, ja, allt egentligen. De senare Beckfilmerna har långa sekvenser av biljakter och utfyllnad. Sundvalls filmer har en helt annat täthet. Annars är polisseriernas serie nr 1 ”I mördarens spår” (Prime suspect) med Helen Mirren. Jag har sett alla säsonger flera gånger och jag kommer att se dem igen. Hoppas jag.

När jag åkte på Ultrabussen idag (vilket jag gör rätt ofta) tillbaka hem efter barnbarnets innebandymatch kände jag plötsligt en ömhet för Umeå, vad staden gör. Att mycket fungerar bra. Vårt universitetssjukhus, lokaltrafiken, polisernas kamp mot prostitution, att vi ännu är en liten storstad – men med mindre problem än i de större. Att det finns en Umeanda. Man behöver inte vara Björkövenfan, man kan verkligen tycka om Umeå ändå. Det finns en robust kraft. Som en familj vars medlemmar man inte träffar varje dag, men när det kniper så vet man att hjälpen är nära…

Det är lättare att plocka upp ett skräp om dagen
än att ge ett barn lärdom om lagen
inte skjuta, inte spränga
inte vilja se människor hänga

Du lilla barn
hur växte du upp
vad fick dig att vilja ge upp
meningen om livet
allt det rymmer

Vad fick dig att ta vapnet i hand
och redo att skjuta
hade du någonstans att gå
spela rundpingis eller
idrotta varje tisdag
med trygga vuxna

Förstod någon dina behov
att få vara
bara ett oskyldigt barn…

Göran Lindberg, den före detta polischefen och rektorn på Polishögskolan, som var en känd profil för jämställdhetsarbete och föreläste om mäns våld mot kvinnor, men bakom kulisserna en sexförbrytare, våldtäktsman och sadist. I P3 Dokumentär får man hela historien berättad för sig. I slutavsnittet säger en av de utsatta att, fritt citerat: ”Är man i den situationen att man säljer sex för att få pengar till grejer eller missbruk, så även om man inte varit utsatt för något övergrepp så kommer man att bli det – det är viktigt att bryta innan det är för sent.”

I dokumentären finns även autentiska intervjuer med Lindberg där han framhåller jämlikhet och rättvisa mellan könen. Han låter helt övertygande. Inte minsta svacka på rösten och som sidoinkomst har han föreläsningar om jämställdhet. Han binder ibland sina offer, unga tonårstjejer och har även kontakter som deltar i övergreppen. En dubbelnatur. Han får kontakt med barnen på nätet och får dem att bli rädda. Har en väska med handbojor och sexleksaker på tjänsterummet, besöker Apoteket för att hämta ut Viagra. Han stämmer träff men en flicka på ett konferenshotell i samband med en föreläsning. Hotellrummet kommer sedan att bli föremål för en brottsplatsutredning.

Han talade inför FN, både i Genevé och New York. År 2002 fick Lindberg priset Framtidens man av Uppsala kommun. Han var även sakkunnig åt Jämställdombudsmannen. Planer fanns för en föreläsning med namnet ”Vem i hela välden kan man lita på?” på en idrottsmässa för tjejer i samma veva som han greps.

Igår kollade jag på filmen ”The girl with the Dragon Tattoo” med Daniel Craig och Rooney Mara i huvudrollerna (som Mikael Blomqvist och Lisbeth Salander). Den obehaglige advokaten Bjurman påminde om allt man fått veta om Göran Lindberg.

Göran Lindberg driver idag en hästgård.

Under ytan…

Ena stunden så tror man att något förhåller sig på ett sätt, andra stunden är det helt tvärtom. Som Linda Skugge. Skugge som tidigare utgett sig för att vara moralist har helt plötsligt svängt om till att bli polyamorös och onlyfans. Vad vet man om människor – egentligen? Det är ungefär som om Nooshi Dadgostar skulle svänga helt om och bli sverigedemokrat, Leif G W Persson låtas tystas ner i Nyhetsmorgon eller Jan Guillou och Ulf Lundell bli feminister. Så osannolikt är det. Det får mig att tvivla på vem man egentligen kan lita på. Jag tror ändå att Strindberg håller måttet. Man kunde helt enkelt inte lita på honom och det gör det hela lättare, han var den han var och stack inte heller under stol med det. Var han sur och besviken – ut med det! Var han förälskad i unga Harriet Bosse så skrev han en liten rar kärleksdikt. Förmodligen inte många nuförtiden som skriver kärleksdikter när de Tinder-swipar. Så himla trista våra liv har blivit. Lika kala som homestaging — svart, grått och vitt. Opersonligt, tryggt och förutsägbart. Man vill inte sticka ut, på fel sätt.

Kanske får vi förlita oss på konstnärerna? De som vågar ta ut svängarna! Bli en Virginia Woolf eller Edith Södergran, stolta och självständiga – banbrytare!. Men allt kräver sitt. Att ge är också att tappa något. Att tvivla på sig själv fastän man är outstanding, hur är det möjligt? Det är väl människans dilemma, att någon, någon gång i tiden tutat i en att man inte var good enough – trots framgångar. Oscar Wildes oneliners borde alla komma ihåg idag, som: ”I am not young enough to know everything.”

Ena stunden så tror man att något förhåller sig på ett sätt, andra stunden är det helt tvärtom. Det enda man kan lita på är kanske magkänslan…

Jag är kristen. Kanske inte med korset runt halsen – men ändå, jag är kristen. Jag har inte upplevt anden, varken varit uppfylld, sett ljuset vid tunneln eller Jesus – men ändå, jag tror. På något sätt är det min mening med livet. Det är knappast börskursen, influencers eller vara någon till lags som gör min dag. Även om det underlättar. Men under all vardaglig fernissa finns det ursprungliga kvar, det som är att vara människa och allt vad det innebär.

Jag skulle bli oerhört provocerad om någon satte i system att bränna biblar. Inte för att jag då skulle hotat med att ta livet av dem eller hatat deras land – för Jesus var ju en fredsförespråkare och i mitt sätt och se den förste feministen. Jesus var vad varje människa på den här jorden skulle kunna vara och då skulle alla krig kunna upphöra. Ingen hämnd skulle finnas kvar. Inga krig. Ingen sorg och ingen ånger.

Religion som bygger på strid, krig och död är ingen religion att tro på. Då är man enbart ett verktyg i det mörka. Respekt för alla människor måste ändå finnas. Våra olikheter måste respekteras och kärleken till människan behöver vara allt…

Det är med sorg i hjärtat jag läser om ytterligare en död i en skjutning och tre skottskadade (AB). Killen som blev dödad var visst 15 år. Är det här det Sverige vi vill ha? När jag var femton funderade jag mest på vilken linje jag skulle gå på gymnasiet och hur jag skulle lyckas i vuxenlivet. Vad är det som går fel?