Berättar en kvinna som jobbar på ett högstadium någonstans i Sverige – vilken kommun hon jobbar på får man inte veta eftersom hon är rädd som det står i artikeln i DN ”Sverige tar hjälp av Israel för att bekämpa judehatet i skolorna”, citat: ”Av rädsla för NMR och Nordisk styrka vill hon inte att DN skriver hennes namn, eller kommunen där hon arbetar. På hennes skola har hon och lärarna mött nazistiskt influerade tonåringar som förnekar Förintelsen. – Vi hade elever som sa: Ni ljuger! ”

”I måndags avslutade 25 svenskar en intensiv niodagarskurs vid Yad Vashem (israeliskt minnescentrum som ägnar sig åt att försöka förstå och begripliggöra det svartaste kapitlet i europeisk 1900-talshistoria: Förintelsen.). Att tala med lärarna på kursen om deras svenska vardag ger glimtar av intolerans och extremism från olika delar av Sverige.” Det är där kommentaren fälls – Nazisterna är ständigt närvarande hos oss. Flera har flyttat till kommunen och det skrämmer många. Du vet inte om elektrikern som kommer hem till dig är en NMR-medlem eller inte, berättar en kvinna som jobbar på ett högstadium.

Glömmer aldrig ett program jag såg en gång om KKK-medlemmar i USA. Kvinnan i huset samlade på dockor, hon hade en enorm mängd i ett stort rum på övervåningen och längst inne i ett hörn hade hon små KKK-dockor samlade som hon stolt visade upp. Vanligt folk kanske är mer extrema än vad man tror. Det extrema gror i ytterkanter, i sammansvetsade grupper och har sina egna regler. Att hata människor för att de är judar eller färgade går inte att förstå. Inte ens om man tänker sig att hatarna har varit små bebisar och vuxit upp i dåliga förhållanden eller what so ever.

Det viktigaste att lära ett barn är kanske att stå emot, att tänka själv, att inte gå på gemenskapsbubblan om det medför något dåligt. Vem vill inte bli älskad och omtyckt, men priset kanske blir för högt att betala. Att vara stark i en grupp är en helt annan sak än att vara stark själv. Att vara stark i en grupp är ibland ren feghet, att gömma sig bakom andra för att våga sticka fram näsan. Att klä sig i vita skjortor med gröna slipsar, att klä sig i vita kläder med vit struthuva, att hata en människa för att den är jude eller färgad eller ditt eller datt?

Sedan finns det ju män som hatar kvinnor enbart för att de är kvinnor, som tycker att dom är lite förmer för att de är män. Jag vet inte vad de har för kriterier för den synpunkten. Att Eva blev skapad av ett revben – eller var det kanske ett pannben – ja, folk på den tiden stavade kanske inte helt korrekt – som jag skrev en gång ”Den första människan var man och av ett av hans revben skapades kvinnan. Mannen förlorade en del av sin kropp som blev till en annan människa, med andra fysiska förutsättningar. Den nya, kvinnan, var mindre, svagare och mjukare än mannen. Man kan ha olika synpunkter om skapelseberättelsen; var det den första som var den bästa av dem två eftersom han kom först eller var det rentav den andra, eftersom denna var nyare och en slags vidareutveckling av homo sapiens? Man kan väl ändå slå fast att mannens styrka gjorde honom överlägsen kvinnan. Kanske var det ändå så att när Adam såg Eva fylldes hans hjärta av en oändlig kärlek. Han använde sin styrka till att bära henne i sina armar, hjälpa henne när hennes ork tröt och till att bygga en plats för dem att bo i. När Eva såg Adam såg hon måhända en hjälte. Han var lång, muskulös och orädd, han gjorde det hon inte hade styrka till. Kanske nyttjade inte Adam sin styrka mot Eva utan för Eva. Hans kärlek fyllde honom med ömhet och när han rörde vid hennes kind förundrade han sig över miraklet vid hans sida – man och kvinna, med varandra istället för mot varandra.

Att älska – inte hata. Att inte stänga av känslor. Att våga bli berörd. Att sträcka ut en hand och våga ta någon annans hand – kanske är det så enkelt…