En sann historia är bättre än fejkad (fritt citerat), sa författaren Robert Harris i Babel igår. Harris hade skrivit en bok om Dreyfusaffären. Nu var det inte den affären jag tänkte skriva om, utan just det uttalande som han sa ”att en sann historia är bättre än en påhittad”, för är det inte så att just det som bygger på något som verkligen har hänt, är de historier som  berör mest? Alla dessa reality-såpor, Bonde söker fru, Tro, hopp och kärlek, dokumentärer, intervjuer, känslor – med verkliga människor. Det man förr bara kunde få en aning om av människors innersta tankar genom bokläsande finns nu överallt; i bloggar, i TV-program i kändisars vardagsrum, på FB och Twitter.

Recepten blir alltfler för att kunna njuta av livet. Ibland undrar jag om det inte bara är en i-världens tankevurpa och att gå ut och göra ett dagsverke och slita riktigt ordentligt en hel dag skulle kunna skingra dessa tankar. Man kan prata sönder saker också. Vi matas oavbrutet med lyckokonceptet och om man inte känner sig nog lycklig kanske man istället blir väldigt olycklig för att man aldrig når upp till ”lyckokraven”. Alla är olyckliga ibland, alla har dåliga dagar, man behöver inte vara alltigenom socialt kompetent, lycklig, glad, snygg, vältränad eller ha tusen järn i elden.

Kanske är ändå insidan viktigare än utsidan, för vad var det Rita Hayworth sa en gång ”Every man I knew went to bed with Gilda… and woke up with me”. Det ligger en del sorg i det uttalandet. Alla dessa vackra kvinnor som ändå inte goda nog, fast jag tror ändå att Rita var mycket intressantare än Gilda…