Etikett: Britta Johanssons dikter

I gryningen känns allting möjligt…

Av , , Bli först att kommentera 5

Det är mörkt ute. Klockan är halvfem. Inga bilar eller bussar kör förbi mitt hus, allt är stilla. Vad jag älskar de här tidiga morgnarna. Det finns alltid ett hopp i gryningen, en ny dag, ett nytt blad, en morgon som blir ljusan dag. Kanske minns jag min egen mamma när jag någon gång en tidig morgon trippade ned till köket och hon satt där med en kaffekopp och Allers svåra kryss. Jag förstod redan då att morgnarna var mammas, en stund innan allt drog igång – mjölkningen, frukosten, alla saker som skulle göras. Ett andningshål – det här är min tid. Ibland la jag mig på kökssoffan med en kaffekopp och en bulle och delade hennes stund – ibland smög jag tillbaka och tänkte – du behöver den själv.

Våra bästa stunder var i tystnaden när vi delade ögonblick som vi förstod oss på och lät varandra vara i fred – men ändå tillsammans. Kanske är jag bara så beroende av den tysta kommunikationen. Ord blir ibland så fel och jag vet så många gånger när jag borde ha formulerat mig annorlunda och det jag sa inte speglade vad jag tyckte eller menade. Men så kommer det en ny dag och det lite aviga tonar bort. Man ser sig själv i en ny gryning, förlåter sig själv för misstag man gjort och tänker på andra med kärlek.

Believe…

hur skulle man annars
kunna skratta
eller se fram emot
en ny dags frukost
bland brödsmulor och
osötad marmelad

kunna strunta i
det perfekta, utan
kantstötthet,
för i allt som betyder
något finns det
operfekta,
naggad i kanten

man måste tro
på en bättre dag,
ett liv, att ett
kan bli två,
att leva är att
tänka så

jag tror på
att tro, på något
eller någon, genom
år av fallna ridåer
är tron min
sista bugning…

Britta Johansson