I Dagens Industri läser jag att, citat: Stockholmare sämst i västvärlden på social distansering” – och ämnet är förstås Corona. I Stockholm verkar man ta det lugnt i det fallet och kanske har myndigheterna tryckt på lite för hårt om att Covid-19 enbart är farligt för de äldre, medans yngre knappt märker att man fått en släng av viruset. Ja, det är ju för det mesta ”yngre” människor som gillar att hänga i barer och att socialisera och numera när 70 är det nya 50 och folk känner sig alerta så kan man väl lika gärna åka en tur till fjällen medans det här pågår.

Kanske är beteendet en släng av förträngning. Att inte vilja vakna varje morgon och tänka ”Corona”. Det är det här med social distansering, att inte umgås, inte tränga ihop sig, inte söka sig till folk utan avskärma sig. För några månader sedan en suspekt handling – idag en solidaritetsgest. Upp- och nervända världen. Det är som när man var liten och ingenting fick bestämma själv, men alla som är vuxna vet ändå att det är alltid någon över en som bestämmer – till och med ärkebiskopen och kungen har uppdragsgivare som de måste rätta sig efter:-)

Idag är det Corona som styr och myndigheterna gör sitt bästa för att bringa ordning i ledet, utan att skapa panik, utan att vara alltför stränga. Det är som om de vill få oss att tänka själva och jag tänker att vår tid skulle behöva någon som Christine Charlotte Lindholm, en svensk författare och folkskollärare som levde mellan 1836 och 1917.

Det var hon som skrev psalmen jag gnolade på när jag var liten, ensam och stark: Ett litet fattigt barn jag är – I glädje och i nöd och sorg mitt hjärta sjunger glatt: Gud är mitt skydd, min fasta borg, min fröjd, min högsta skatt.

Det är lätt att fastna i aktier, företagande, nyhetslyssnande och kris – men barnen behöver trygghet. Kanske även barnet i oss…