Det är upprörande att människor som jobbat och slitit hela sitt liv sitter som fattigpensionärer när arbetslivet är slut. I en artikel i Expressen om Anna-Lisa, 74 år, citat: ” En av dem som kämpar med ekonomin är Anna-Lisa Larsson, 74 år, från Torö utanför Nynäshamn.

I en röd stuga bor hon tillsammans med sin man Berth Larsson, 78. Anna-Lisa har en pension på 7 600 kronor, efter skatt, i månaden.

– Jag själv ligger under EU:s fattigdomsgräns, det vet jag, säger hon.

Anna-Lisa är uppväxt i ett fattigt hem i Skara, i Västergötland, och har gått på folkhögskola och på flickskola. När hon var 18 år började hon jobba på restaurang. När hon hade sparat ihop lite pengar begav hon sig till Österrike och där träffade hon Berth.

– Han var fiskare från utanför Nynäshamn. Så 1967 flyttade jag upp hit. Vi gifte oss och fick två döttrar, säger Anna-Lisa.

Slut citat.

Därefter: 

”Drabbades av borrelia – Anna-Lisa blev först sjukskriven och som 55-åring blev hon förtidspensionär. Av Försäkringskassan fick hon sjukpension som gav en inkomst tills att hon blev pensionär och kunde ta ut ålderspensionen.”…”– Sjukdomen har klart påverkat min situation. Det är tufft men tack och lov så har jag haft en man. Utan honom hade det varit svårt, säger hon.

Anna Eriksson på SPF säger att det är vanligt precis det Anna-Lisa berättar.

– Är man två klarar man sig i regel hyfsat. Men systemet är tänkt att det ska bygga på det man själv har tjänat in. Man ska inte tvingas leva och bo ihop bara för att kunna klara ekonomin, men så kan det se ut, säger Anna Eriksson.” Slut citat.

Livet börjar verkligen inte vid 55 om man får borrelia och sedan blir fattigpensionär. Det är ju dags att protestera mot det här systemet, när man samtidigt läser om folk som vältrar sig i pengar. Nej, ensam och fattig är inte stark; när ska politikerna göra något ordentligt – och inte bara leverera tomma ord!