Efter klockan tio på kvällen slutar bussarna att trafikera gatan där jag bor. Enstaka bilar kör förbi, någon cyklist och promenerande husse eller matte gör kvällsrundan. Lugnet sänker sig och en slags frid infinner sig. Stadsfrid. Kanske är det just det som människor saknar nuförtiden – frid. Lugn och ro. Tid att tänka efter, bara finnas till. Andas in, andas ut. Tänk alla saker som produceras till ingen nytta alls – som bara ger tomhet och ett jordklot som utarmas. Det kan göra mig lite ledsen, att mycket av det vi har är sånt vi skulle kunna vara utan. När allt som är viktigt är helt gratis, men det tänker vi inte på. River ut nya kök och sätter in ännu nyare kök. Stylar, är något. Jag levde i ett naturparadis när jag växte upp – en sjö, en äng och ett kök med solljus. Jag vet vad det innebär att leva i och med naturen. Hur höststormarna ibland svepte med mig, men jag stod kvar i regn och snålblåst vid strandkanten och fylldes av det stora, outgrundliga, sorgsna och visste att det var en lärdom. När åskan gick om hösten och blixtarna skar genom den mörka himlen, när den fuktiga kalven låg i kätten, nyss född och allt var ett mirakel i ladugårdslukten. När jag drog av grädden från mjölkens yta, när jag ropade ”kosöta” när korna skulle in för kvällen i sommarladugården. Hur livrädd jag var för Majros stora horn, den ilskna kon som bara mamma klarade av.

Jag har aldrig varit i Thailand. Jag har aldrig längtat till Thailand. Säkert ett underbart land och fina människor. Jag har bara inte längtat. Men hos mig finns fortfarande min längtan efter en dag vid en sjö, i ensamhet, i regn och blåst. En liten kalvmule. En grönskande äng. En brasa i vedspisen. En söndagsmiddag med mammas fläskkotletter, sås och kokt potatis och ett glas Portello framdukat på köksbordets vaxduk. En cykeltur med fadern.

Det är tyst – bussarna har slutat gå. Friden har lagt sig. Mörkret sänker sig över taken. Det är som det ska vara. Allt är precis som vanligt…