Jag har publicerat denna berättelse förut, men som motvikt till vår tids ideal om evig skönhet och perfektion – gör jag det igen – en fläkt av en tid vid myllan utan beräkning eller minsta tillstymmelse av social kompetens. Som folk är – innerst inne. Med kärlek, här kommer ”Hässjan” en sann berättelse från min alldeles egen barndoms tid och med människor som har funnits IRL (i verkliga livet) osminkade, obotoxade och en del av dem idag högst levande.

Hässjan

 – Vi leker kurragömma, ropade hon och tryckte sedan kvickt in fingrarna i min mage och kittlade mig så att jag kiknade av skratt. Blunda och räkna till hundra!

Jag vände mig mot ladugårdens faluröda vägg och började snabbt räkna.
– Nittioåtta, nittionio och hundra! Jag tittade upp. Var hade hon gömt sig? Bakom husknuten i lekstugan eller kanske bakom hässjan? Jag smög mig sakta fram genom gräset och kikade försiktigt in bakom hässjan när jag hörde ett glatt rop.

– Dunk mig! Och där stod hon vid ladugårdens vägg och skrattade högt. Hennes långa, ljusa hår böljade ned över ryggen och henne blå ögon tittade på mig med klar blick.

– Kom, vi går och badar! Och hand i hand strosade vi iväg, utan strumpor och skor, genom åkerns stubb, ned till bryggan. Vi tog på oss våra baddräkter och gick ned i vattnet. Sjövatten blir aldrig riktigt varmt, åtminstone inte i detta djupa, kluckande träsk. Vi tittade på varandra och skrek sedan så högt vi kunde; ett, två, tre och sprang sedan ut från land tills vi obehindrat kunde slänga oss i, helst före den andre. 

Hon tillhörde mitt lyckliga liv. Med henne var jag stark och glad, rolig och käck. Den dagen på sommaren när släktingarna från storstaden var på väg till oss, stod jag alltid i köket i flera timmar och spanade ut genom fönstret för att få syn på bilen när den sakta skulle komma glidande på den grusiga landsvägen. Vid varje återförening brukade vi först kika lite i smyg på varandra. Tänkte kanske att hon hade vuxit eller att han ändrat frisyr, men en sak var alltid sig lik, vi kramade varandra hårt och visste att allt var precis som året innan, ingenting i våra inre rum hade förändrats.  

Vattnet var kallt och jag började genast hacka tänder, men efter ett par minuter kändes ingen kyla längre. Fram och tillbaka simmade vi tills vi var tvungna att få lite värme och vi övergick till att vada en stund längs strandkanten och sprang sedan upp på bryggan, tog fram badlakanen och lade oss för att torka i solen. Tvättstugan hade min pappa byggt. Jag hade en gång sett ett gammalt fotografi på honom när han hoppat från tvättstugans tak ned i sjön. Pappa som var höjdrädd och dessutom aldrig badade utan alltid sökte sig till skuggan där han stillsamt brukade sitta och bolma på en cigarett av märket gul Commerce. Det hände någon enstaka gång att han tog av sig flanellskjortan och kunde om vädret tillät även sträcka sig till att dra av sig undertröjan. Kontrasten var stor mellan det bruna ansiktet och det vita bröstet. I skuggan brukade han sitta och ibland tog han fram dragspelet och spelade några melodier. Hunden ylade, men musiken skänkte ändå trivsel. Vi levde ett liv långt från asfalt och höghus, på landet med björkars sus där ingenting egentligen hände. Dagarna var alltid sig lika och klockan tickade så långsamt ibland. Men somrarna var något av ett paradis; på jorden, så att säga.  

Jag hade växt upp på den här platsen. En by vid en snirklande landsväg i ett land som var mitt eget, eller rättare sagt som jag gjort till mitt eget. Jag gick på mina stigar, badade i min sjö, räfsade på mina åkrar och hässjade mitt hö. Under tiden jag levde här hade jag ingen vetskap om att saker som jag senare i livet skulle köpa för de pengar jag arbetat ihop, inte skulle kännas som mina på samma sätt som det gräs jag räfsat, famnat och sedan hässjat. De små fågeläggen och den förhatliga frosten som tog potatisens blast och därmed gjorde slut på tillväxten, gjorde att jag befann mig mitt i livet fast jag samtidigt levde vid utkanten av det som kallades civilisationen. Doften av den parfym som jag använder mig av ibland och försiktigt brukar stryka på nacken, vid öronen och på min hals, kan inte mäta sig med den lukt av vår som brukade trängde sig upp från åkrarna, leran och bäckens vatten när vintern äntligen slog till reträtt. Åskan som mullrat och den kvävande hetta som föregått utbrotten har jag aldrig återupplevt, inte heller skridskofärderna på den blanka tjärnens is under kalla vintermånader. 

I denna by hade min farmors farfar satt ned sina bopålar och han hade valt en vacker plats. På en liten kulle, med utsikt över en stor sjö byggdes ett hus. Generationer före mig hade gått på samma ängar som jag gjort, badat i samma sjö, plockat bär, sovit och vakat. Männen hade skött om hästarna, skogen och plöjt upp marken medan kvinnorna burit och fött barnen, lagat mat, mjölkat kor och om vintrarna bett sina män att hugga hål i isen så att de kunde skölja sin tvätt. De hade legat där vid vakens kant och doppat lakanen upp och ned tills deras fingrar varit stelfrusna och blåa av köld. Den första tvättmoderniteten, en stor kittel med tre ben och som när man öppnade luckan längst ned kunde stoppa in vedträn och elda för att få varmvatten, stod kvar i stugan vid bryggan nere vid sjön. Ibland hällde vi vatten i reliken, eldade och blandade sedan det kokheta vattnet med iskallt sjövatten i ett par stora, praktiska blastbaljor i 70-talets moderna färger grönt och orange och badade sedan inne i tvättstugan flera timmar i sträck.  

Framför huset och vårt köksfönster låg sjön som en vacker tavla. Det var sjön som visade om det var oväder på gång eller om dagen skulle förbli solig och grann. Läget på huset och de öppna ängarna gjorde köket ljust. Genom de tidiga dagrarna silades solens strålar in genom de tunna sommargardinerna, föll ned på de rosa pelargonerna och de vita fönsterbrädorna för att sedan söka sig in i rummet. Hur tidigt man än klev upp satt modern vid köksbordet, med en kaffekopp i handen, grubblades över ett korsord eller läste i en bok. Det var hennes stund på dagen och man kunde sitta där tillsammans, dricka en kopp kaffe och sedan gå och lägga sig igen och modern sa ofta; ja, gå du och sov en stund till. Hennes egen tid var mellan mjölkningen och frukostbestyren.     

En dag kom en avlägsen släkting till min far till byn. Han var stor och hade grått, yvigt hår och man märkte att han var annorlunda; en Stockholmare på genomresa. Han gick runt och tittade på än det ena och än det andra och hittade slutligen en vargskinnspäls i den gamla bagarstugan. Han tog på sig pälsen och den passade perfekt.

– Jag vill köpa pälsen. Vad vill du ha för den?

– Pälsen är inte till salu, sa pappa.

 – Men säg, hur mycket ska du ha för den, sa mannen som inte riktigt ville ge sig i förhandlingen, som i praktiken redan var avgjord.

– Pälsen är inte till salu, sa fadern och log sitt allra ljusaste leende.

Mannen tog motvilligt av sig pälsen och det syntes hur gärna han ville åka från byn och ha pälsen med sig. Han visste ju inte att fadern brukade stänga in sig i utedasset med en bössa under mörka höstkvällar och spana efter räv. Om han av en händelse fick någon räv inom synhåll, skulle han skjuta den. Ibland var det kallt i utedasset och då hade han vargskinnspälsen på sig. Men om det sa fadern ingenting. Flera år efter händelsen pratade vi om mannen som kommit till byn och fick åka tomhänt därifrån.        

I grannbyn fanns en diversehandel och ett kafé. Där hade även funnits en biograf och en Konsumbutik. Mamma brukade ibland beställa en tårta eller några kakor från kaféet; oftast blev det en marsipantårta eller om det var kakor de runda vita med rosafärgad kant runtomkring. I kaféet luktade det som himmelens fröjder, i mitt stilla sinne trodde jag att den något rundnätta ägarinnan var en ängel som av misstag gjort nedslag i grannbyn. Hennes krulliga hår liknade en kerubs och kakorna, visst måste man ha något övernaturligt i sig för att åstadkomma sådana godsaker? I diversehandeln var lukten en helt annan; en märklig blandning av bensin, vitt kallt kakel, falukorv och godis. Handlaren hjälpte alltid fadern att tanka bilen och handlarinnan tog betalt inne i affären och brukade också passa på att fråga om ditt och datt som jag varken ville, kunde eller fick svara på. Fastän jag läst många böcker hade jag aldrig sett ordet integritet, men inom mig förstod jag redan då på ett ungefär vad ordet innebar. Jag anade också att bristen på händelser i små byar och samhällen gjorde att människor ville veta om någonting överhuvudtaget hände någon annanstans.  

Under sommaren hade alla i familjen sin uppgift att fylla och att räfsa var min.

– Nu får ni gå ut och räfsa! Och motvilligt stängde jag den bok jag för tillfället läste, tog på mig gummistövlarna och gick ut. Man skulle göra på ett speciellt sätt: Först räfsa gräset ett varv inåt på det nyslagna trädet och därefter ett varv till. Därefter räfsa från mitten ut mot kanterna tills det till slut blev tjocka strängar av gräs som hästen och hästräfsan sedan lätt skulle få med sig på sin väg mot hässjan. Hästen var en stingslig typ och han frustade ofta och gärna och ville resa sig upp på bakbenen. Om sanningen ska fram var jag livrädd för nordsvensken.

– Ptrooo, skrek pappa och högg tag i tömmarna när hästen ville rusa iväg. Ptroooooo! Och hästen halvsprang med fader bakom stretandes emot. Ibland skrek fadern någon saftig svordom när saker och ting inte riktigt gick som han ville. När hästen, skaklarna, hästräfsan och fadern, i nämnd ordning, gått eller sprungit genom hösträngarna och dragit sjoket fram till hässjan, tryckte fadern på ett handtag och räfsan lättade en aning, vilket gjorde att den kunde vändas och hade pinnarna i marken ett kort ögonblick innan den slog över mot andra hållet och lämnade höet kvar vid hässjan. Nu gällde det att snabbt hinna göra famnar av allt innan fadern kom tillbaka igen. Räfsa ihop tre stora svep och sedan lägga det på en hässjepinne. Alla jobbade så att svetten lackade och vi skyndade oss att ta ihop de rester som räfsan inte fått med sig. Efter avslutat dagsverke bar det iväg till sjön för att tvätta av sig och få lite svalka.

         Jag satt bakom hässjan och andades in doften av det torra höet; snart skulle det in i ladan. Min uppgift var att trampa ned höet uppe på höskullen. Man fick höra skräckhistorier om högafflar som gått genom små flickors magar och aktade sig därför noga för de långa, vassa metallpinnarna när höet svingades från hökärran in i ladan. Med jämna mellanrum hördes moderns rop från farstubron, mat, kaffe, kvällsmat. Allt arbete stannade genast upp och ivrigt bänkade vi oss runt köksbordet och högg in på den goda maten eller kaffet, smörgåsarna och bullarna. Om det var lördag var det säkerligen bullar, för mamma brukade ofta baka vetebröd på lördag förmiddagarna. Hade man tur fick man en degklick eller ett erbjudande om att hjälpa till att pensla bröden med uppvispat ägg innan det skulle in i ugnen. Mamma stod ofta kvar vid diskbänken när vi andra i familjen satte oss till bords och det hjälpte inte att vi bad henne att hon också skulle sitta ned. Den vanligaste förklaringen var att hon redan hade ätit och sedan sprang hon kors och tvärs i köket och passade upp på oss andra. Efter maten lade sig fadern att vila en stund på pinnsoffan i kökskammaren och bröderna lade upp fötterna på var sin stol. Jag och mina systrar dukade av bordet och någon av oss diskade och de andra hjälpte till att torka tallrikar, glas och bestick.   

På höstarna var det regnigt och kusligt. När stormarna kom knakade det i huset och ibland uppkom ett sent höståskväder. Himlen blev kolsvart och blixtarna skar genom luften och rädslan tog ofta tag i mig, det var otäckt och skrämmande på denna öde plats, där barnen var borta och bara de gamla fanns kvar. Byns öde hade för längesedan beseglats och de var bara de sista kämparna som ännu inte ville ge upp som stannat kvar. Ett sista gryende hopp levde ännu; att snart skulle nog människorna upptäcka landsbygdens fröjder igen, staden skulle kännas för trång och servicen skulle komma tillbaka. Och utvecklingen gick framåt medan byarnas åkrar växte igen. Nu fanns bara ett fåtal kvar som sådde och skördade, men det man sådde och den kärlek man lade ned för varje frös överlevnad visade sig fortfarande vid skördetiden. För så var livet, som man sår för man skörda. Inte ligga och lata sig utan man skulle göra rätt för sig. Skaffa ett jobb och försörja sig och inte vara samhället till last. Det värsta som kunde hända var nog att behöva ta emot bidrag. Ordet var så skamligt att man nästan inte kunde få det i sin mun. När stoltheten att klara sig själv inte fanns kvar, fanns ingenting kvar. Och aldrig ta lån som man inte kunde betala tillbaka. 

Nätterna började mörkna och det var dags för kusinerna att bege sig hemåt igen. Klumpen i halsen sa mig att nu dröjer det ett helt år innan nästa gång vi ses igen. Hela livet låg framför oss och framtiden vinkade med vänlig hand och viskade: ”Kom, kom; gå ut skolan med fina betyg och skaffa ett jobb så att du klarar dig själv. Det är friheten.” Och friheten svepte undan fötterna på oss så att vi lyfte från marken och flög bort från föräldrahemmet. Bort, hem, bort, hem, bort, hem; tills den dag man slutligen landade i eget bo.  

Han låg i sin sjukhussäng och jag satt bredvid och höll hans hand. En tår visade sig i ögonvrån och han tittade på mig.

– Jag är så rädd.

Jag kramade hans hand, lika hårt som hans ord kramade om mitt hjärta.

– Du ska inte vara rädd pappa.

När jag sa de orden såg jag den lilla vårta han alltid haft på sin överläpp. När jag var liten flicka och satt i hans knä, pillrade jag ofta på vårtan och en dag började den att blöda och han att gråta. Jag var rädd att jag gjort honom illa och jag sa ”Var inte ledsen, pappa, gråt inte” och jag började blåsa på hans läpp för att det skulle kännas bättre, precis som man gör på små barn tills han började skratta och han förklarade att han bara skojat med mig. Jag hade inte gjort honom illa och allt var frid och fröjd! Det var ett skämt, ett litet skämt och han kramade mig och hissade upp mig i luften så att även jag började skratta. Han hade älskat att berätta den historien för andra när jag klöst på hans vårta och jag tröstat honom. Men idag, var inte vårtan något problem, det var något mycket värre. Något som hette Parkinsons hade gjort entré i faderns liv.   

Mina syskon som kommit och farit, mina kusiner och fadern som for så långt bort att jag inte kunde nå honom långt innan han för alltid försvann, har gjort mig känslig för avsked. Det svåra i att skiljas från någon man älskar, kan liknas med den dag skördearbetet är klart, trävirket som hässjorna är gjorda av är hopplockade inför den kommande vintern. När kreaturen såldes och det inte fanns något småbruk längre, försvann hässjorna för alltid. Framtiden hade kommit ikapp byn och flytten gick till staden och vi som varit med om livet på landet, blev som folk var mest. Men resterna av jord finns fortfarande kvar under våra naglar. Vi lämnade inte det sunda bondförnuftet kvar i myllan och sköljer inte vår disk under rinnande vatten. Varken kreditkort, marknaden, Dow Jones eller kaklade badrum ger oss några ilningar av lycka.  

När våren kommer brukar jag kika upp i skyn, blunda och dra in luften i lungorna. Ibland tänker jag på kärleken; hur den kan få oss att göra oväntade saker eller få oss att uthärda livets svårigheter. Kärleken, den kraft som för alltid binder oss samman. Kärleken till jorden, till arbetet, till barnen och de människor som älskar oss och de som vi haft nära och själva älskat och nu är borta. När jag blundar kan jag fortfarande se en glittrande sjö, ligga på en brygga vid en gammal tvättstuga och höra ett stillsamt kluckande mot en rödmålad båt. Ibland slår det till i vattnet borta vid vassruggen och jag förmodar att det är någon soltrött gädda som måste röra på sig en smula för att inte helt tappa stinget i sommarvärmen. Jag hör min mor ropa och reser mig upp för att få något till livs. På stigen upp till huset passerar jag de nyslagna åkrarna och ser de stolta hässjorna resa sig som konstverk mot den blå himlen. Solen skiner som alla andra dagar före denna och myggorna svärmar runt mina ben. Jag skrattar och springer med lätta steg den sista biten upp till huset. Innan jag går in vänder jag mig om och går tillbaka till hässjan och borrar in näsan i det gräs som snart ska bli hö.   

Jag öppnar mina ögon och allt som finns kvar är förnimmelsen av en hässjas doft.