Etikett: Holmsund och Obbola

Ett poäng hit eller dit gör väl ingen skillnad…

Av , , Bli först att kommentera 6

Ett poäng hit eller dit gör väl ingen skillnad…

Jag var i trettioårsåldern när vi körde över bron på väg till Karusellvägen i Obbola. Min familj och jag skulle bosätta oss på denna plats, ett vackert, litet samhälle där kvällen var lite mörkare än den plats som jag kom ifrån och den vind som kom från havet kändes aningen fuktigare. Jag har alltid bott vid vatten och jag minns min uppväxt med höstdagar med regn och rusk och gråa gäss på sjön som om och om igen rullade mot land. Men, nu var det Obbola och jag skrev 1999 i SkärgårdsNytt ”Vi anlände en onsdag förmiddag för sju år sedan. När vi körde över bron låg solglittret över vattnet och en Finlandsfärjas skorsten skymtade långt borta vid hamnen”. Jag tyckte väl att det lät rätt så ståtligt.

Det har antagligen med uppfostran och prägling att göra, men när min lärare Knut i fyran skrev i terminsbrevet hem till mina föräldrar att ”Svenska: Britta har mycket goda kunskaper. Klart över genomsnittet för årskursen. Det är en glädje för mig att kunna meddela Er, att om Britta fortsätter att arbeta på samma sätt som hon gjort i detta ämne, finner jag det inte otroligt att hon kan få högsta betyg till våren”. Jag var 10 år.  Vidare till den förhatliga gymnastiken: Britta har vissa svårigheter att delta i lagspel, eftersom hon i dessa sammanhang kräver absolut millimeterrättvisa” men sedan i väna ordalag meddela att ”Britta har en bra sångröst. Hon har framgångsrikt deltagit i blockflöjtsundervisningen”, vilket får mig att starkt tvivla på sanningshalten i hela det brevets innehåll, men ändå var ju jag en mönsterelev: Britta är flitig och ambitiös nästan alltid. Hon kan någon gång vilja prata lite för mycket som de flesta flickor i den åldern”.

Jag beundrade min äldsta syster eftersom hon åkte till London som ”au-pair” och dessutom som avslutning på detta äventyr toppade denna upplevelse med att åka till Frankrike en månad innan hon kom hem skapade en fascination till det franska språket. Kunde man franska så var man något mer än om man inte kunde franska tänkte jag som sjuåring då jag satt i min ljusgröna terylenepolojumper utan ärmar och små noppor och drömde mig bort till en värld med glamour. Jag längtade tills min syster skulle komma hem, jag ville höra vilka äventyr hon varit med om, men mest av allt ville jag veta svaret på en fråga som jag grunnat mycket på den senaste tiden. Och när dagen var inne och presenterna var utdelade, fick jag en liten stund på tu man hand med henne och jag ställde slutligen frågan ”Vad heter tårta på engelska?”. Mina ögon var stora som tefat och jag spetsade öronen inför det märkvärdiga som jag snart skulle få höra. Hon tittade lite fundersamt på mig och sa sedan som i förbigående ”Man säger nog cake”.

Det tog mig flera år att komma över besvikelsen av detta ordinära ord var samma sak som en elegant tårta med spritsad grädde, garnerad med bär och choklad. Cake! vad var det för ord egentligen, men jag lät mig inte nedslås utan nu var siktet inställt på att någon gång i mitt liv lära mig franska, så när högstadiet närmade sig var det förstås franska jag siktade in mig på. Jag bestämde mig för att ge allt och inför varje skrivning satt jag med böckerna och tragglade glosor och grammatik, endast med någon noga inplanerad TV-paus som ”Arvingarna” eller ”Hem till gården” eller någon annan serie som jag slaviskt följde. Jag lyckades ganska bra på skrivningarna och i åttan när vi fick tillbaka ett prov så stod min lärare vid katedern och tittade ned i sina papper, höjde blicken och sa: Det bästa resultatet hade Britta. Hon hade hela 101 poäng av 104 möjliga. Mina tuggummituggande klasskompisar som var underbarn i ortens handbollslag glodde på mig under lugg under tiden som jag tittade ned på den returnerade skrivningen i min hand. Glädjen blandade sig plötsligt med förskräckelse när jag upptäckte att jag fått ett rätt för mycket och i själva verket bara hade 100 poäng. Mitt samvete böljade fram och tillbaka och jag skruvade mig i stolen men innerst inne visste jag att jag var tvungen och när klockan ringde och tjejerna rusade ut till nästa handbollsmatch på gympan reste jag mig sakta upp och gick fram till läraren och sa: Jag måste bara meddela att jag har fått ett poäng för mycket. Min i vanliga fall väldigt humoristiske och gladlynte lärare tittade på mig ungefär som min syster när hon inte förstod vad det var för fel på ordet ”cake”. Han tog skrivningen och sedan noterade han mitt nya resultat i sin bok med röd penna. Sedan tittade han på mig igen med fundersam och outgrundlig blick. Kanske undrade han vad det skulle bli av mig där ute i livet. I alla fall gick jag ut nian med en fyra i särskild franska samt ett blankt diplom där det stod att jag var skolans bästa deltagare i Nutidsorienteringen 1977 av alla elever på hela skolan. Och nu låg ett nytt kapitel framför mig, med tomma blad färdig att fyllas.

Som avslutning i ”En knapps betydelse” 1999 skrev jag ”Det är de små ögonblicken som formar våra liv. Ta vara på dem – nu.” Och det är det sannerligen, alla små förargligheter och motgångar, små lyckostunder och glädjeämnen. Kärlek som syns i ögon, kommer fram i texter och aldrig riktigt tar slut. Jag är väldigt glad över att Greta Garbo aldrig någonsin tog en selfie när hon stekte pannkakor eller att Edith Södergran i sina dikter hellre skrev om bitterljuv kärlek än om ett helt igenom perfekt liv. För som vi alla vet så finns det inga sådana liv, men med en gnutta mystik och en dos av kärlekens magi kan man komma ganska långt. Allt har sin tid och när man går vidare så vill man så gärna göra det med ett bra betyg och ett blankt diplom och att någon människa kommer att minnas vem man var, även om det bara är ett svagt minne om en 14-årig elev som rättade sin egen skrivning. Tack alla ni i Obbola och Holmsund som i denna ljuva sommartid läst detta mitt sista bidrag i SkärgårdsNytt – och allt annat jag skrivit här under årens lopp. Det har i alla fall skänkt mig själv den största glädje. Jag har alltid tyckt att man ska sluta på topp – ungefär som vid slutbetyg – och sedan återstår bara den långa, långa resan. Ibland går den över broar till små samhällen med stora människor. Ingenting är omöjligt – även om man har ett medfött fel på ena stämbandet – kan man ändå få bra betyg i sång!

Trevlig sommar önskar Britta