Känns orden igen? Den inledande raden i den berömda Jantelagen från Aksel Sandemoses roman ”En flykting korsar sitt spår” – jag har inte läst boken, men den beskriver visst en småstads eller landsbygds intolerans och att man ska hålla sig inom sin klassnivå och inte sticka ut. Såväl enskilda individer eller grupper av människor kan känna så – att man värderas mindre än övriga och att det är en sanning. ”Sanningar” måste alltid omprövas, fast jag tror att det finns genuina sanningar som står sig genom tiderna. Barn som blir överuppfostrade exempelvis – att bli så perfekt formad att man blir förljugen och tappar sin personlighet och inre, fast det är liksom i den tiden vi lever nu. Skapa sitt varumärke, vara rätt eller blåljuga. Det är som att alla brottas med ett jätteproblem – hur når man fram i ”bruset”? Och i hur stor utsträckning kan man kompromissa med sig själv för att nå målet? Är det ok för tre partiledare att bjuden åka på en femdagarsfest med festarrangören Bindefeldt istället för att vara hemma och göra jobbet? Vilka signaler sänder det ut – är allt bara läpparnas bekännelse och till syvende och sist är det bara den egna personen som betyder något? Nej, du ska inte tro att du är något – lilla gräsrot – som röstat på partiet – håll dig på mattan och kolla in när vi flyger iväg till Tel Aviv (Israel) och festar loss. Vi kan twittra några väl formulerade oneliners så att ni håller er lugna där i Malmö, Uppsala och Göteborg under tiden – vi är ju med er ändå.

De ”vuxna i rummet” har abdikerat och suckar åt alla besvärliga väljare som inte gör som dom säger åt oss att göra – var laglydig, följ skattereglerna, var en god medborgare, gör din plikt, var ärlig, ljug inte. Det känns som marionettdockor, någon eller något drar i trådarna och fram kommer karaktärer som fruarna i The Stepford Wives. Under tiden stretar undersköterskor och övrig vårdpersonal på, polisen gör sitt jobb, busschaufförer åker samma turer dag efter dag, förskolepersonalen tar hand om våra barn, lärare blir misshandlade av sina elever och småbarn begår brott. Antalet silikonbröst ökar och ingen duger längre. Vi har tillslut fått vårt drömsamhälle – du ska inte tro att du är något – men om du säljer din själ då kanske…

Det är den stora massan som tar ansvar, som tänker på arbetskamraten bredvid, som stryker en medmänniskas hand, som vill att allting ska fungera och vara rättvist. Det är den stora massan som inte åker på femdagars bjudresor – som får Sverige att gå runt. Det är dom som efter arbetsdagens slut däckar i soffan för att vila upp sina ömma ben och ryggar inför en ny arbetsdag. Det är dom som skjutsar sina barn till aktiviteter och vill att de ska växa upp till laglydiga människor som gör rätt för sig. Det är alla dom som verkligen är något och inte bara en seriefigur på ett twitterkonto…