Man är rädd att tappa det, något man har. En gåva – det som gör en till det man är. Nej, jag menar inte prylar, inte robotgräsklippare eller robotdammsugare eller något så märkligt som en IR-bastu – det får mig bara att känna mig mer och mer främmande för den här världen.

Jag har fyndat på PMU i helgen, för tio kronor styck fanns två identiskt lika kopparformar som hängde i mitt barndomshem ovanför spisen och som vi inför varje jul tog ner och putsade tillsammans med änglaspelet. Det kändes som om jag fick tillbaka en tid i mitt liv och jag mindes doften av kopparputsen i den våta trasan. Spänningen inför julafton. Allt. Som kronan på verket fann jag två Jie keramiktavlor på en köp- och säljsida, Norrbotten och Västerbotten i ljuv förening – dess landskapsblommor åkerbär och Kung Karls spira. Den senaste koppartrenden och keramikeran är väl förbi, men inte nostalgi. Den känslan är alltid modern. Vi fyndade även delar av ett teservis från Höganäs, typ 70-tal, några koppar, fat, assietter, kanna och sockerskål för dryga hundralappen.

Fattas snart bara batiken och folklorestickandet. Våga vägra vitt, grått och svart. Bli en färgstark 70-talsperson som sticker ut. Ge retron ett ansikte. Lägg bort mobilen och lev…