Jag lyssnar på Lill Lindfors, ingenting annat, men man måste undra över vem han var den där underbare karlen hon sjunger om. Jag älskar 60-talsmusiken, kanske för att jag är en obotlig nostalgiker. Jag lever så att säga mitt liv lite dubbelt, med ett ben kvar i allt det som var populärt då en gång för länge sedan och samtidigt i det som händer just nu. Inte sällan uppstår en och annan hjärnkonflikt när jag jämför retrovärlden med den nuvarande tillvaron. We can’t go on together with suspicious minds. Nej, det går sannerligen inte. Så kommer då ”Du är den ende som hemligen ser mig”, Lill sjunger poeten Bo Setterlinds text och långt efter hon gjort succé med denna underbara sång så berättar Bo för Lill att texten egentligen var skriven riktad till Jesus. ” Fast ingen har talat, du vet vad jag ber dig. Min längtan är bara du. Blott du ger mig ett enda litet ord, är jag din”. Så växlar perspektiven, beroende på vad meningen och tanken var med det hela.

Det får mig att tänka på att jag borde ha såväl djupare som bredare perspektiv på saker och ting, lite mera fantasi och tänka mig in i hur andra människor resonerar och känner och jag klamrar mig fast i Gunnar Ekelöfs ord ”…det som är botten i dig är botten också i andra. Svårt att vänja sig vid sig själv. Svårt att vänja sig av med sig själv.”  För visst är det ibland svårt att vänja sig vid sig själv, att stå ut och gulla med den där människan man måste dras med hela tiden. Man skulle helt enkelt bara vilja ställa sig själv i ett hörn och sedan gå därifrån en kvart och ta en kopp kaffe i lugn och ro.

”I did my best, it wasn’t much, I couldn’t feel, so I tried to touch, I’ve told the truth, I didn’t come to fool you” sjunger Leonard Cohen. Jag avrundar med Ave Marie och Chopins Nocturne. Min fredagskväll är fulländad – utan rullbandspelare. Strax. Återstår endast Jonathan Jeremiah: You are the rolling wave, You are the perfect day, You are the sunrise, The love of my life…