Det är inte mycket jag minns från min första sväng i gymnasieskolan, men en lektion minns jag ännu som verkligen betydde något – vi tog stolarna och satte oss i en ring på golvet och talade om livet. Läraren, en något strikt och sammanbiten kvinna i medelåldern visade sidor som jag aldrig märkt hos henne förut. En mänsklig och ärligare sida och vi öppnade oss. Jag kommer inte exakt ihåg vad vi talade om, men jag kommer ihåg känslan och jag bär med mig den än idag. Hur underbart det är att känna gemenskap och vitsen med att vara sig själv och att det är ok. Det kändes att hon verkligen brydde sig om oss sextonåringar som var på väg ut i livet, med ena benet kvar i barndomen och kanske lite förskräckta över allt det nya. Själv bodde jag ensam i ett litet rum med dusch i hyreshuset källare, min pappa fick Parkinsons och livet kändes kanske inte alltid på topp. Med mig i hyresrummet hade jag fått med mig en kokplatta som första gången jag provade den gick sönder. Inte undra på att äkta samtal kändes bra.

Varje människa har sin historia, men det som slår mig är den kämpaglöd som finns inom en. Människans förmåga att hitta halmstrån, strategier och lyckostunder. En övergripande kärlek är heller inte så dumt:-) Det är så mycket egoism i samhället idag, man ska bygga sitt varumärke, positionera sig, allt blir statiskt, tomt och kallt. Människan blir en produkt, inte någon med själ och hjärta. Jag vill känna värme och kärlek. Kanske är det därför som jag skriver. För att nå ut – en bildlig ring på golvet tillsammans med en massa människor med ena benet kvar i barndomen och det andra på väg ut i livet…