Jag postade det här inlägget den 15 oktober 2011 på min andra blogg: Brittas Betraktelser. Kanske betraktade jag ännu mera förut. I alla fall var mannen med hunden någon jag lade märke till:
”I flera år har jag sett honom på avstånd
Som vanligt ilade jag och mötte mannen med hunden och han sneglade lite på mig och då vinkade jag åt honom. Vi träffas ju varenda dag och det kändes som om tre år kan vara en lämplig tid för att så att säga visa att man ser någon. Nästa dag hejade han och nu när vi träffas säger vi alltid hej. Han är en äldre man med keps, beige jacka som rastar sin hund på morgonen och jag är en jäktad människa på väg till bussen och dagens arbete. Vi korsar varandras vägar till den grad att numera har vi erkänt att vi också ser varandra. Vi säger hej och allting är precis som det ska vara…”
Ett tag efter jag skrivit inlägget ovan var mannen borta. Jag såg aldrig mera hans vänliga ansikte och ibland har jag undrat, vad hände, flyttade han, blev han sjuk, vart tog han vägen?
Vi kan alla vara mannen med hunden eller den som ser honom. Vi är smått älskade på avstånd fast vi inte vet om det. Det är en häftig känsla – så om du en dag känner att ingen älskar dig, spana bara efter en man med en hund och plötsligt är ingenting längre som förut…
Senaste kommentarerna