Jag har nyss sett dokumentären om Rachel Dolezal, den kvinna i USA som utgav sig för att vara afroamerikan – men visade sig hade fötts av vita föräldrar. Rachel som var frontfigur i NAACP (National Association for the Advancement of Colored People) fick en tuff period efter avslöjandet. Dokumentären visar Rachels bakgrund och man kan på ett vis förstå varför hon gjorde som hon gjorde och sade det hon sade. Hon föddes in i en strängt religiös familj, där den förstfödde, brodern blev upphöjd och hon själv fick göra sig förtjänt av kärlek. Misshandel och misstanke om sexuella övergrepp av brodern. Föräldrarna adopterade fyra svarta barn och enligt dem själv blev de utsatta för misshandel och kärlekslöshet och det kom sig att Rachel senare tog hand om ett par av sina syskon och lät dem bo hos henne. Rachel har idag ingen kontakt med sina föräldrar och som en av henne svarta bröder, som ser Rachel som sin mamma, säger (fritt citerat) om paret som adopterade honom: en barndom ska inte ge bestående men och att man ska känna sig olycklig när man tänker tillbaka på den – i så fall har föräldrarna misslyckats. Jag har kunnat lämna mycket bakom mig, men inte allt.

De flesta som intervjuades i filmen tyckte att Rachel istället svikit de svarta – hur kan hon som vit ens förstå den diskriminering som de fått utstå?

Kan man ändå inte förstå att hon identifierade sig mera som afroamerikan än vit när det idag talas mycket om att man inte känner sig som kvinna om man är kvinna eller som man om man är man? Eller är det etiketten som man stämplar på människor om hur man bör vara om är ditt eller datt? Och är inte människan egentligen en enda sort och borde inte alla ha samma rättigheter – och skyldigheter? Och känner man inte som kvinna idag när män säger att de är feminister att det i och för sig är bra – men de kan aldrig någonsin veta hur det är att vara kvinna?