Jag kan inte rå för det – jag tycker synd om Meghan Markle. Inte bara för den missprydande pillerburk till hatt hon bar för några månader sedan som orsakade en medial ”storm i ett vattenglas” – utan för att hon gifter sig med Lady Dianas son och blir förd till altaret av sin kommande svärfar prins Charles. Ett kungahus är ett kungahus. Det spelar ingen roll vem som kliver in i det – man går inte levande ut ur det. Man måste anpassa sig. Ikläda sig en persona, Bli en annan. Kanske lätt för en skådis, men hur känns det inombords? Men kanske är jag bara avundsjuk, livet på landet med jakt och storslagna fester, diamantbeklädda diadem, nigningar för The Queen och allt vad det för med sig? Vad hjälper det om man vinner hela världen men tappar sin själ? Hoppas ändå att kärleken kommer att bära dessa två, Meghan och Harry – uppåt och framåt.

Jag har spenderat en del tid med att lyssna på Jordan Peterson, citat Wikipedia: Jordan Bernt Peterson, född 12 juni 1962, är en klinisk psykolog och liberal samhällskritiker, verksam som professor i psykologi vid University of Toronto”. Han har skrivit boken ”12 rules for life”, vilken jag för övrigt har beställt – för jag gillar Peterson. Han är liksom en mental norrbottning – fritt citerat ”hur kan man tro att man kan delta i samhällsdebatten om man inte ens kan organisera och städa sitt rum”? Det ligger en del visdom i de orden.

Youtube-videon på intervjun som Cathy Newman, Channel 4, gjorde med Peterson är sevärd. Se själva…

Jag kan stå ut med att Meghan gifter sig med en prins, men om Gabriel Macht, alias Harvey Specter skulle gå till altaret (ok, han är redan gift) med en prinsessa skulle jag förmodligen tappa tron på mänskligheten och i vild förtvivlan läsa ”12 rules for life” om och om igen – och hoppas att jag någon gång i framtiden kommer att bli en bättre och mera förstående medmänniska…