"Vi föds som original och dör som kopior" brukade min mamma säga. Det ligger en viss sanning i de orden, sedan är det olika hur lika vi vill och kan bli och hur väl man kämpar för att hålla kvar vid någon sorts originalitet. Jag brukar ju följa ett matlagningsprogram på TV och innan det startar sänds programmet "Say Yes To The Dress"; som går ut på att en väldigt rik flicka (med likadan näsa som övriga) ska gifta sig och går till brudshoppen med sina vänner (ja, hon har alltid många vänner) och sin mamma, moster och blivande man (det här var bara ett axplock) – sedan provar hon tre brudklänningar (någon av dessa för bara 3000 dollar) och sedan ska vännerna säga vilken brudklänning som är finast. Ska den vara sexig, konventionell eller bling-bling? Till hjälp i affären finns en man som är påfallande lik en kopia. Det bästa av allt är ändå rösten på slutet av programmet som säger något i stil med "ja, vännerna kan tycka till, men bruden har ändå det avgörande beslutet". Alla applåderar när bruden säger "Yes", to the dress.

Tror ni att man över huvud taget finns om man inte gör saker i TV? Man kanske inte ens är en riktig människa, vem vet. Människor underkastar sig det smått obehagliga i att leka fåniga lekar eller att sälja en bit av sitt privatliv – för det finns något att tjäna på det – för alla. Man stänger in en hög med ungdomar i ett hus, ger dem sprit och allt går ut live. Man producerar ett frågeprogram "The weakest link" och programledaren Anne Robinson är så oförskämd mot de tävlande, att man studsar till i soffan. Man ordnar svenska MasterChef och domarna spelar överlägsna, eftersom man tror att det är Gordon Ramsey som är kung.

Det blir mer och skruvat. Reagerar vi ens snart, utan rycker bara på axlarna och säger "det är bara TV". Med tiden kommer vi att tro att de riktiga människorna är på TV – de förnedrar, pratar skit, är plastikopererade, botoxfyllda och verkar allmänt korkade – men vill vi verkligen bli kopior av dem…