Börjar med slutet, vilken jävla tur att inte Sara vann jerringspriset! Jävlar så tankad brud eller så har hon Parkinson! Kan de inte vänta med att hälla i sig sprit till efterfesten?
Bra förebild för alla hästtjejer. Not.

Men det va några som jag fastna på lite extra, Jeffrey Ige, kulstötning, han vann sportspegelns pris. Klart jag fastna för honom eftersom han tävlar i paralympic. I mitt yrke inom begåvningsnersättning, är det fortfarande tabu att prata direkt till personen med begåvningsnersättning om att just den människan har det. Vilket jag gör och får mycket skit för……. Jag har flera gånger fått samtal av anhöriga att jag absolut inte får säga att deras barn, syster, mor, kusin har ett handikapp?? Vad är det för fel på att ha ett handikapp undrar jag då? Är det något fel på mej eftersom jag har dyslektsi, är det nått min mamma ska skämmas över, alltså Hallå vi lever på 2010 talet, vi som ska va så jävla accepterande och normaliserande. Vart tar tå verkligheten vägen om man inte kan prata om att man har ett handikapp!

Jag blev så himla glad i hjärtat när jag såg Jefferys film innan och hans tal, det va inget konstigt alls att han hade utvecklingsstörning (som han själv sa, men vi normalstörda absolut inte får säga), att vara utvecklingsstörd betyder bara att det tar lite längre tid att lära sig vissa saker sa Jeffery, så himla bra sagt för så är det. Ja vissa saker kanske de aldrig lär sig beroende på vilken nivå de ligger på.

Jag vet att det inte är lätt att prata om känsliga saker med ens barn, har ju faktiskt barn själv. Men man gör alla en tjänst om alla föräldrar skulle sluta curla sina barn med eller utan handikapp! Ni som inte har någon erfarenhet av människor med begåvningsnersättning kan nu lyssna lite extra för att förstånden och deras känslor, ni vet normalstörda barn går igenom trotts av olika steg sedan är det den fantastiska tonåren (som jag inte än har egen erfarenhet av). Men människor med begåv. Fastnar som i någon av trottsfällorna och en del tar sig ur med hjälp av olika hjälpmedel och en del tar sig aldrig ur.

Min dotter är nu sju år och har under hösten gått igenom minitonåren som det så fint heter. Hon höll på att driva mej till vansinne, men en dag på jobbet när jag prata med en brukare om olika faser i livet förstod jag att det är ju detta jag måste göra hemma. Sagt och gjort, jag pratandes C om trotts och hur hormonerna påverkas i ens kropp under ens uppväxt. C tyckte det va intressant och fråga massor vi googla på nätet när jag inte visste svaren, både hon och jag va rätt nöjd efter detta samtal, jag upplever henne som mer öppen efter detta och lättare att diskutera med. Sen förstår hon fortfarande inte allt, men hon mår bättre.

Så om man nu kan prata med barn om detta om hur kroppen fungerats varför kan man inte säga det till en människa med begåvningsnersättning kan man ju då undra.

Normalstörda eller inte man måste kunna bete sig, som tex säga hej när man kommer, hej då när man går, tack för maten eller varför inte säga förlåt.
Man har inte en konflikt bara för att tillrättalägga barnet eller brukaren, nä jag tänker att man har det för att de ska utvecklas i sig själv, tänka över vad som har sagts och återkoppla (alltså ta upp situationen igen, förklara varför du som förälder eller personal säger så och fråga hur barnet eller brukaren upplevde det hela)

Ja det blev ju mer om hur Cilla tänker än Idrottsgalan, Jaja blir ju så i bland!