Jag jobbar ju med människor och möter många nya människor inom yrket. Man möter gamla och unga, döva och hörande, blinda och seende, barn och föräldrar, normalstörda och utvecklingsstörda, gående och rullandes, kloka och dumma ja man träffar riktigt många olika människor.

Folk brukar säga att de räcker med att du är dig själv…… Men är det alltid okey att vara sig själv?

Efter två dagar med föreläsning om kommunikation och bemötande så har man fått mycket att tänka på och reflektera över.

Ibland ska man var lugn och prata låångssaammt, andra gånger ska man vara sprallig och prata glatt och om allt och inget, ibland ska man vara tydlig och rak, ibland ska man inte vara det för då tar personen illa upp, kunna få människor som inte förstår varandra att förstå varandra, man ska kunna fatta ett beslut på en hundra del, andra gången ska man vara eftertänksam och fatta beslut långt efter, man ska kunna fatta ett beslut själv, i par, i grupp eller låssas som det inte är du som kommer med idéen utan människan du pratar med….

Vad gör det mej???

Att jobba med människor måste ju vara det svåraste yrket man kan ha!

Det är verkligen superbra att att få åka på föreläsningar och få lite Feedback om hur man är som med människa och personal.

Känner mej otroligt nöjd med mej själv som med människa och personal! Har vänner nära och inte så nära som ofta öppnar sitt hjärta och själ för mig, fått brukare genom åren att utvecklas och göra nya saker som anhöriga och brukaren själv blir glada och stolt över.
Får ofta höra att jag är duktig i mitt sätt att jobba. Den bästa ”känslan/synen” är att se att personen utvecklas eller vågar prova nått nytt. Det kan vara mina barn, Alfan, vänner, brukarna eller bara att få busschauffören att le.

Visst blir jag missförstådd och hatat av några på vägen, men så är det väl för alla. Men kommunikation är en viktig del, då INTE envägs utan alltid tvåvägs!
Jag kan ju missförstå Alfahannen än fast jag snart levt med honom i 10 år, då är det ju verkligen viktig med tvåvägs…. Men vissa gånger, vissa gånger….. Oj vad svårt det är då, både familj och annars i livet!