Häromdagen när jag och barnen var på Leos Lekland hade sonen ett utlägg om att denna dag skulle nog bli ett kärnminne som var positivt men förra gången han var på Leos hade nog Vemod tagit på för då tyckte han det var jobbigt. Han fortsatte prata om kärnminnen i sitt liv hela bilresan hem. Han blev tyst och sa fundersamt, mamma tror du att det är Rädsla som tagit på mitt kärnminne från gymnastiken. Jag svarade, hur tänker du då. T svarade, Ja men jag blir ju så rädd hela tiden när jag tänker på gympasalen och att brandlarmet ska gå. Hur får man det kärnminnet glad igen.

Ja vad svara man på det……

Han avslutade med att Hans bästa och gladaste kärnminne är nog när vi fiskade i somras. Och det är nog ett av de finaste minnena jag har med honom oxå.

Häromdagen så pratade vi kärnminnen igen och T frågade vilket mitt bästa kärnminne är sen jag var lite.

Jag svarade direkt att en av mina skoterturer med min pappa är nog ett av de starkaste. Pappa kör och jag åker, vad jag minns gick det fort (säkert 60-80km /h hahaha) säkert minst 200km/h. Helt plötsligt nyper pappa bromsarna och skotern snurrar ett och haft varv på vägen och skidorna hamnar precis i rätt riktning för att köra in på skoterspåret som ledde hem.

Ett klockrent kärnminne. Sen har jag ju massa andra braiga kärnminnen men jag har en hel del som vemod har tagit på oxå. Minnen som skurit ärr i min själ, men jag har valt att inte älta utan använda dessa minnen och vända dem till nått positivt och lärorikt. Tex har folk svårt att sätta sig på Cilla numera och de är ofta människor kommer till mig och frågar om råd.

Våra kärnminnen är bra att ha både de trista och de roliga.