I mitt yrkessamma liv har jag flera gånger sprungit på Ångest hos brukare eller anhöriga. Ibland mer och ibland mindre. Att jobba nära en människa med ångest är otroligt jobbigt. Det där med att rida ur en ångest kurva har jag bevittnat med arbetsögon mer än en gång. Jag är oftas rätt slut psykisk när man slutat sitt arbetspass. Men om jag känner så, hur känner då människan med ångest?

Brandlarmet på Mariebergskolan som gått alldeles för många gånger innan jul har orsakat att minst en människa fått ångest. Vilket jag skulle helst ha ogjort alla dagar i veckan. Brandjävlasatanslarmet Alltså!!

Mötena fortsätter runt sonen och ena sekunden känner man sig stark och andra känner man sig som en blöt fläck. Ena sekunden känner man att det är bra att jag har den yrkesmässiga erfarenheten av Ångest. Andra sekunden känner man Skjut mej Jag måste vara den sämsta föräldern i Hela jävla världen.

Ena sida så vet jag hur det är att vara personal runt människor med ångest och allt vad det innebär (oroliga anhöriga som dumförklarar en, sitta på möte efter möte och få skit att man inte kan sitt jobb och bara gör fel) & andra sidan så ser jag föräkdraperspektivet (önska jag slapp detta).

Ena sida så har jag sett hur andra brukare få sina aktiviteter inställda och personal bli sjukskrivna pga arbetssituationen och andra sidan kan man gå över lik för att ge sitt barn den hjälp de behöver.

Ena sidan så har jag sätt andra brukare som är behov av mera hjälp stå åt sidan och andra sidan så känner man som förälder Ähh jag orkar inte se alla människor och ställa dem före mitt barns behov.

Nä det här med både yrkesmässig och föräldra erfarenhet om ångest suger.

Jag var på en intervju om positiv arbetssätt och detta arbetssätt är något jag verkligen förespråkar. Men orkar man enda in i mål denna gång.