Jag jobbar som sagt på en gruppbostad i Umeå. Jag trivs verkligen på mitt jobb. Jag har trevliga brukare som jag hjälper och stöttar, jag har anhöriga som är nöjda och inte jagar mig med blåslampa. Jag har kollegor som jag trivs med, jag känner att de är på sitt jobb för att jobba och de vågar som jag göra fel och därmed utvecklas vi tillsammans.

En av sakerna jag uppskattar är att alla tränar och vill träna. När man kommer till jobbet så är det brukare som frågar om vi kan åka till gymmet. De vill alltså träna spontant. En gång när jag och nån av brukarna var på Tenton gym (de är där de har kort) så kom vi på en crazy idé. Tänk om vi skulle vara med i Toughest som är den 17 september. (Detta var i mars) De är ju faktiskt rätt bra tränade redan nu.

Men vad säger vi till anhöriga, vill alla i personalgruppen vara med på denna tokiga idé? Är det genomförbart att ha downs syndrom och springa Toughest?

Jag bollade idé med en av ledsagare på utterv och en av PT på tenton.

Vips så var hela personalstyrkan med i tänket. Vi hörde med brukarna, De skrek JAA.

Sen rulla allt i gång. Mer om detta och hur det går kommer ni att kunna följa på Facebooks sidan Uttervägens superhjältar och på instagram @uttervagens_superhjaltar. Så in och gilla oss och se vad vi sysslar med. Förhoppningsvis får ni inspiration och börjar träna själva. Tänk kan dem kan jag!!

Såna här gånger saknar jag verkligen min far. Han var alltid den första jag ringde till när det hände nått extra roligt. Ja ringde man inte till varandra på 3 dagar hörde han av sig och fråga om jag hade gjort slut.

Har såklart andra att ringa, men saknar ändå att ringa och surra med pappa.