Kvinnodagen, Rocka sockorna/Downs syndrom dagen och autismdagen, behövs sånna dagar. ABSOLUT!

Jag som jobbat med människor inom autism spektrumet i princip sedan jag började jobba ordentligt 1998 har alltid fasinerats av dessa människor. Men det är inte fören på senare år det kommit in i mitt privata liv.

Visst har vi pratat om att sonen nog har en diagnos av något slag och med tanke på vilka fantastiskt släktträd jag har på min sida av olika spectrumstörmingar så var det nog rättvist mot T att göra en utredning.

Adhd har vi fattat, autism har vi nog inte velat fatta eller nu när det är utrett är det helt uppenbart.

Älskar hans sätt att kämpa mot allt han kan när han ska ljuga för oss. Det slutar alltid med att sanningen kommet fram.

Jag älskar att vi i många år försökt få honom att skvallra på sina kompisar om de gör något dumt. Ja frågar vi så får man veta sanningen.

Jag älskar hans sätt att säga – oj vad skönt att 1 april äntligen är över (haha)

Älskar hans sätt att tvinga mig och Alfan att titta på extremt tråkiga Youtube klipp om hur nån klarat en skylanders bana eller se hur Titanic sjönk för 10 gången

Jag älskar hur minutstocken kan få honom att sluta titta Youtube men om jag bara stänger av så vänds världen upp och ner

Jag älskar hans otroligt mysiga kramar och de sätt han säger -jag älskar dig mamma.

I bland vill jag såklart säga skärp till dig och va som alla andra. Men ångrar mig genast. Jag älskar min unika son precis lika mycket som jag älskar min marvelgalna tös som fyller 13 i sommar och allt bad det innebär.