Att leva i en npf familj har sina fördelar men också sina baksidor.

Just nu ser vi baksidan, ingen rolig sida. När man vet hur bra det kan vara med rätt stöd och struktur så brinner det i mitt hjärta att se allt rasa. Vi ser utifrån att de är flera som behöver stöd men det betyder inte att T inte behöver.

Att plocka bort ett stöd under själva utvecklingen är ju som att sluta med Rehab för ett trasigt knä innan det är helt återställt. Varför måste det Alltid bli sämre och hända nått innan man tar tag i saker. Jag har lärt mig i mitt yrke att ta tag i saker innan det händer, vi gör risk och konsekvensanalyser och gör en handlingsplan så man kan stoppa det innan det brakar lös. Nu står en 9 årig i kläm och ber sina föräldrar om att höja adhdmedicinen för att han ska orka skolan. Ska det verkligen vara så? Nej självklart inte. Vi vet att de på skolan gör sitt bästa men behöver hjälp av fler vuxna. Ska inte sticka under stolen att både Vi och T saknar D. Inte lätt att kliva in i hans fotspår. Är djupt imponerad av hans jobb.                                                                                   När det blir så här har den stora baksidan blivit att vi fått ställa in våran utlandsresa två gånger om.

Vi hoppas allt vänder snart så vi får en härligt sommarlov i hop och inte behöver reperera sonen hela sommaren.

Allt man krigat för i arbetslivet för människor med funktionsvariation känns det som vi blivit skjutna i foten som familj.