Alltså, när jag gick i mål Tjejvasan 2019 bestämde jag mig för att prova minst en gång till. Nästan direkt biljetterna släpptes köpte jag en ny biljett så jag inte skulle ångra mig. Hade jag vetat hur de skulle sluta hade jag aldrig köpt.
Först å främst blev jag sjuk lagom till snön föll, tätt seg förkylning. Sen har T varit hemma från skolan en del samt att jag jobbat rätt mycket de dagar han kommit sig i väg.
Förra året hade jag nästan 10 mil på skidorna, nu hade jag knappt 1 mil på skidorna. Fy fan så dumt, jo tack jag vet.
Men väl på plats, spåret såg bra ut, kylan fanns i luften.
MEN NÅGOT HADE TYDLIGEN SNACKAT MED VÄDERGUDARNA OCH BESTÄLLT REGN, SPÖFUCKINGREGN!

Kan vara det sjukaste jag gjort.

Vallateamet rekommenderade Klister, jag har skinskidor. Sååå om jag hade bakhalt, de kan du ge dig fasen på!
Men vad gör de om man hade lite medvind.
NÄ inte det heller, härlig motvind med inslag av spöregn. Såå mysigt. Nä verkligen inte.
Kroppen skrek efter 4km att jag var helt dum i huvudet och borde inte göra detta.
På nått sätt lyckades jag motivera mig km efter km, stakandes meter efter meter. Staka de princip 3 mil.
Triceps och bål är det då fasen inge fel på. Om jag tänkt köpa en biljett, nja inte fullt så säker denna gång.
Fast jag är ändå stolt över att jag gjorde det samt att jag bara var ynka 2 min långsammare än mästaren Kerstin. Får ändå tänka positivt, kapade förra årets tid med dryga 25 minuter.

Uttervägens Hjältar och ni andra i Hjälteföreningen, tack för att ni inspirerar mig att Inget är omöjligt!
Okej. Jag är en utmaningssökare, det ska jag inte sticka under stolen med.

Undra vad nästa utmaning är, vilket stup ska jag hoppa utför?