Funderat lite inför framtiden.
Politikerna har bestämt att pengen skolor fått söka när dem har barn med npf diagnos ska bort och skolchefen har ansvaret över den budgeten istället och inte rektorn över skolan.

Vad hade hänt med T om vi valt att sätta honom i resursskola direkt, hade han lärt sig så pass mycket om det socialasamspelet som han gjort,
hade han lärt sig lekar med så krångliga regler,
hade han lärt sig att vänta,
Hade han lärt sig hantera stökiga situationer osv.
Jag är inte så säker på det.

Men anpassning är han behov av, på många sätt men även inkludering.
Jag tänker ju att alla familjer är som våran och att man tillsammans utmanar ödet lite nu och då, att man är ett team med skolan och resurserna. Visst vi är tydliga i våra krav men vi kan oxå ställa upp för att underlätta både för T men också för de andra barnen i klassen.

Tillbaka till pengar och budget. Vet inte om tycker detta är rätt utveckling. Nu tänker jag på låg och mellanstadiet i Umeå Kommun. Högstadiet är på god väg, men låg och mellan har varken resursskolar, resursklasser eller skolor som kan söka den där extra pengen som ofta mynnar ut i minst två heltider, i kompetens och resurs för eleven och klassen.
Nu ska detta ingå i den vanliga skolan. Hur blev det så?
Jag vill att fler familjer och barn ska trivas och lyckats, visst har vi levt i kaos och oreda. Men vi tillsammans med Rektor, resurs och resten av skolan har oftas haft en plan eller jobbat mot en.

Men utan pengar på skolan faller både rektorn, läraren, resursen, specialpedagogen, barnet och familjen mellan stolarna som ofta slutar i sjukskrivning och psykisk ohälsa.

Utan ett sammanhang vem är man då?