Samarbete tar tid + Konferens i Vilhelmina

Av , , Bli först att kommentera 4

Det är ofta det sägs att samarbete är lösningen och samarbete är viktigt och nu ska vi samarbeta. Alla som har försökt sig på att samarbeta vet att det är allt annat än enkelt att samarbeta. Min pappa var i helgen som gick iväg på en studieresa till Lapponia där han fick reda på att det tagit sju år för dem att kunna enas och börja samarbeta, själva processen tog längre tid än så men för att få igång ett samarbete tog det några år…

Det är inte ett hastverk att få igång samarbete, många faller bort under tiden och ledsnar på att det tar en sådan lång tid och att det händer inget. Det blir tvärstopp och ibland får man börja om från början. Bara för att det flyter på ett tag betyder det inte att det är frid och fröjd sedan.

En sak är säker, vi behöver arbeta med varandra och inte mot varandra speciellt på landsbygden där vi är så få att vi har inte råd att förlora en enda god idé.

 

 

Laponia – kris, kaos och bröt allt ihop men kom igång igen!

För att nå till fram till ett bra samarbete kring världsarvet Laopina så fick Laponiaprocessen ta tid. Närmare bestämt från 1996 till 2011 då förordningen om hur området skulle skötas rent formellt skrevs under. Under några år låg arbetet helt nere och det var väl kanske få som trodde det kunde återupptas men 2005 fick Norrbottens dåvarande landshövding fart i processen igen och det blev något av det hela.

Vad blev det då jo:

————————————

Laponiaförordningen är den enda lagstiftningen om världsarv i Sverige. Den innebär att Länsstyrelsen och Naturvårdsverket kan lämna över uppgifter till Laponiatjuottjudus. Det vanliga är att det är kommunerna eller Länsstyrelsen som sköter om världsarv. 

————————————-

Det fungerade – de som bor och verkar där sköter förvaltningen inte kommunen eller länsstyrelsen alena. Det är några viktiga saker som kommer från detta samarbete och som vi andra kan lära oss av bland annat att besluten tas i konsensus.

Konsensus= Ibland sägs att ett beslut som tagits i konsensus, är ett beslut som uppnåtts i enighet. Det behöver dock inte alltid innebära att alla tycker exakt lika. Även i en vanlig majoritetsdemokrati accepterar man beslut som fattats genom omröstning även om man själv hade en annan åsikt. Skillnaden ligger i att konsensusbeslut i allmänhet tas kring förslag som alla kan acceptera även om det fattade beslutet inte är någons egentliga förstaförslag, medan vanliga majoritetsomröstningar gärna tar beslut som en majoritet är för men en avsevärd minoritet starkt motsätter sig. Konsensusbeslut består sålunda ofta av kompromisser.

Förklaring från: http://sv.wikipedia.org/wiki/Konsensus

 

————————————-

Under det här skedet etablerades också det som Laponiaprocessen sedan kom att benämna som searvelatnja – en lärandearena. Man skulle lära av varandra och lyssna på varandras åsikter.

————————————-

 

DET är en viktig lärdom – searvelatnja – lära av varandra och LYSSNA på varandras åsikter. Det är något vi om något måste lära oss igen nu i dessa tider av extremism och fanatism – där tycks det inte finnas utrymme för att lyssna utan bara att bomba och kategoriskt förstöra för andra som man inte vill lyssna på.

Min goda vän Anna Zachrisson har doktorerat om denna process och den avhandlingen kan du läsa HÄR där hon undersöker hur gemensamma värden såsom natur, djur, mark osv kan skötas genom ett samarbete mellan olika aktörer mer än som ett uppifrån och ner bestämmande av staten över de som råkas vistas i området och som bor och verkar där.

Imorgon ska jag representera Saxnäs idrotts och bygdeförening på en regional konferens i Vilhelmina som jag inte hittade något om på kommunens hemsida men konferensens första dag beskrivs såhär på sidan http://nord.coompanion.se :

//

Kommunalt och idéburet medskapande – tillsammans kan vi förändra på riktigt

För att kunna lyckas med att bemästra dagens samhällsutmaningar krävs det nya tankesätt och samverkan mellan olika aktörer. Om fler är med och bidrar med sin kunskap så kommer också nya idéer att formas.

Hur kan kommuner och idéburna organisationer gemensamt starta samverkansinitiativ och lära av varandra i Västerbotten?

Hur kan vi tillsammans ta ett första eller ett nästa steg och fördjupa vår kunskap om varandra samt utveckla metoder för samverkan?

Tillsammans med Utvecklingsarena Vilhelmina, Vilhelmina Kommun Coompanion Nord och Region Västerbotten bjuder projektet Kommunalt och Ideellt Medskapande (KIM) in till en uppstartsdag för dem som vill skapa eller fördjupa sin lokala samverkan mellan den offentliga och den idéburna sektorn.

Under dagen kommer vi att ta del av olika lokala och regionala berättelser om hur man kan samverka på nya sätt. Vidare kommer ett flertal konkreta metoder att testas, som syftar till att skapa samtal som förändrar och till att hitta nya vägar till medskapande.

 

Denna dag ska bli början på ett fortsatt arbete i Västerbotten. Därför är det bäst om ni kan delta tillsammans med lokala parter som berörs av liknande frågor.

//

 

Saxnäs framtid i vår famn

I min dalgång har vi kämpat med projekt och samarbeten allt sedan gruvan lades ned och den stora hopplösheten rullade in. Först nu tycker jag mig märka en attitydförändring, det börjar gå upp för oss att ALLT måste vi göra själva och ALLT måste vi hitta lösningar på för INGEN ANNAN kommer att mirakulöst upptäcka oss och häva över oss miljoner av stålar och se till att saker och ting händer.

Det som krävs av oss är seghet, beslutstagande, lärande, kämpande och glädje – samarbete kanske det går att sammanfatta det som.

Vi tar tre steg framåt och två bakåt, ytterligare två steg bakåt och hälften ger upp men så tar vi helt plötsligt fem steg framåt och då orkar några till vara med åsså går vi tre steg bakåt igen  MEN vad vi aldrig förlorar är vad vi lär oss av resan – jisses – låter som en predikant men så är det juh – vi som kämpar är lite olika individer tid från tid men gruppen kämpar på ändå.

Så vad kan vi lära oss av Laponia och av oss själva – jo att vi är inte sämre än att vi kan inse att vi kan göra fel men bryter ihop och tar nya tag.

Imorgon ska jag få lära mig hur Kulturakademin i Storuman, Kristineberg, motorveckan i Lycksele, norsjö idrott i samverkan och utvecklingsarena i Vilhelmina har kämpat och se vad jag kan ta med mig hem till Saxnäs av det de har upplevt…

 

 

Källor:

Stressfri vardag i södra Lappland

Av , , 1 kommentar 6

Det finns så många fördelar med att bo på landsbygden att det är svårt att hinna räkna upp dem alla men jag ska göra ett försök att få med några av dem. Vi som bor här vill gärna ha fler grannar så hjärtligt välkomna 🙂

Välkommen till min lantliga vardag.

Det är nu ungefär sju år sedan vi flyttade upp igen till södra Lappland och gjorde ett aktivt val att bo här i fjällen och landsbygden. Under den tiden häpnar jag över hur få det är som inte gör samma val, flytta från stress och bilköer till lugn och ro.
I vår by Saxnäs har vi bostadsbrist och arbetskraftsbrist. Det finns behov av människor i framförallt restaurangbranschen och ett problem är att om en familj vill flytta hit finns inga hus lediga.
Vi som bor här har i större utsträckning än vad myten säger valt att bo här. Myten är ju att vi som bor här har bara blivit kvar och de aktiva och driftiga har flyttat stämmer inte här. Det är aktivt som rackaren här. Det är är såklart skillnad på att välja att bo här och att sakna valmöjligheter, det är dock viktigt att gilla läget eller förändra det för att må bra. Livet är för kort för att otrivas eller göra saker på en plats som du inte känner gott för.
Vissa perioder i livet är valmöjligheterna begränsade men då gäller det att jobba för att nå dit man vill och inte gräva ner sig i missnöje för det är verkligen ingen väg mot ett lyckligare liv. Enkelt att säga och svårare att genomföra – jo jag vet.
Livet är aldrig perfekt var du än är om du inte gillar det. Vårt val kanske är ditt värsta val men du som funderar – ge det en chans – du har inget att förlora bara att vinna…

Tomma hus och desperata husjägare

Alla fritidshusägare är välkomna i området, de är viktiga och kära för bygden. Vi har dock ett problem med att fina stora hus blir till fritidshus av en vana. Alla hus som är tomma är fritidshus till de som flyttat härifrån och åker hit en gång per år och kör skoter på påsken och ojjar sig över att det är så liten butik och så gullig byn är. Hur kommer det sig?
De sk hemmanen har en lott i det som heter Allmänningsskogen och det var tänkt att bönderna här uppe skulle få en bit skogsmark längre ner där träden var större och växte snabbare så de kunde få bra timmer och ved mot den knotiga fjällbjörken som finns här uppe. Det var som en backup för att kunna överleva här. Numera har de flesta hemmansägarna flyttat härifrån men får en utdelning av allmänningsskogen årligen istället för att hugga husbehovsved som gör att de gamla husen blir gratis, pengarna från skogen som var tänkt till husbehov finansierar ägandet av husen. Då blir det inte så angeläget att sälja husen och de kan stå orörda generation efter generation – tomma som på när nån vecka om året.
Det ger att de familjer som verkligen vill flytta hit och bo året runt har svårt att finna hus som är av en storlek som rymmer en hel familj som redan står här. De som finns ute på marknaden är oftast små fritidshus och det är inte vad de är ute efter. Vi sa att vi funderade på att sälja huset och vips hade vi tre familjer som hörde av sig och ville köpa, det finns ett enormt sug och ett väldigt litet utbud.
Det är väl bara att bygga nytt?
Jo visst, men det är inte heller så lätt att hitta tomt alla gånger. En bank kan ibland vara ointresserad av att finansiera ett husbygge i Norrlands inland även fast det är i den mer attraktiva fjälltrakten. Så det är en liten uppförsbacke för oss att kunna växa.
Det är sorgligt eftersom det skulle gå att få fler bofasta här med jobb, vi behöver fler.

Fördelarna med att bo glest

Det blir så uppenbart hur stor skillnaden är då vi återvänder till släkten i huvudstaden och får kontrasten kastad i ansiktet. Tänkte på att det som tydligt skiljer en gäst mot en bybo här i byn är om den låser bilen vid affären då den går in, låser du är du inte bofast utan är van att alltid låsa. I stan blir bondlurken av med bilen då den glömmer låsa 🙂
Om en pryl försvinner här så är det oftast någon som lånat den och lagat den eller att den blåst iväg till grannhuset och de kommer med den senare och undrar om vi saknat något.
Glömmer någon ett bankkort i kortläsaren hojtar vi och lämnar tillbaka den. Det finns en lojalitet och en rättskaffens mentalitet som kan vara kommen ur att vi alltid vet vem du är – att vi är aldrig anonyma. Knycker vi en grej vet vi direkt vem det är för du kan inte gömma dig i en glesbygd för alla är vi kändisar. Så direkt mer ärliga kanske vi inte är – det bara blir så.
Det glesa boendet har också fördelen att det är centralt. Alla viktiga saker finns oftast på en plats och inte på sjuttiofem som i stan. Allt finns på ett och samma ställe, systemet, bussgods, posten, affären, apoteket osv för det är oftast en och samma lokal.
En annan fördel med att bo glest är att det finns alltid plats för ett förråd till. Det är inte ont om plats. Utom i förråden för här sparar vi gärna. Den mentaliteten har gått i arv i generationer för att de flesta här har bodar fyllda med bra att ha saker som kan behövas då det är långt till affären. Det ger att det nästan alltid är någon som har precis det man behöver. Släng ut frågan om en speciell reservdel till något så har nog nån som hör din fråga nång släkting som har nån sån.
Det är också bra sammanhållning när det kommer till att hjälpas åt. Då det är långt till specialbutiker som sagt så frågar vi runt ifall någon behöver något då vi liks är på plassen (i vårt fall Vilhelmina) dvs närmaste centralort.
Nackdelen med den sociala sammahållningen är väl at det kan vara svårt att vara udda för det märks, att få en etikett som lever med dig resten av livet är också lätt vilket inte är kul för alla eftersom vissa etiketter kan man gärna vara utan…

Inga bilköer

En vanlig vardag bjuder inte på bilkö utan morgonpromenad eller morgonskotertur istället i rosaorange soluppgång mellan fjällen. Det är en bra start på dagen som ger lugn resten av dagen.

Rubriken till dagens inlägg är nog lite missvisande för nog finns det stress i en vardag i södra Lappland också. Grejen är väl att flera saker som kan ge stress finns inte här så då är risken mindre att utsätta sig för överdriven stress. Givet är arbetslivet fyllt av stressmoment här med – men vardagen i stort är en lättskött historia i jämförelse med vad jag upplevt på andra orter.

Vi har internet och mobiler, tvapparater och elektricitet så vi får hela tiden koll på vad som händer i städerna via nyheterna men stadsborna får det svårare och svårare att hänga med i vad som sker på landsbygden. Det är synd, mest synd om stadsborna som blir allt mer självcentrerade då de får för lite input från det egna landets glesare delar och identifierar sig mer med New York och London är Årjäng och Vilhelmina eller Abisko. Vi blir allt mer som exotiska och excentriska figurer i periferin.

Jag klagar verkligen inte, jag är så nöjd med att bo här. Det jag beklagar är att så få inte bejakar möjligheten att bo såhär längre. Jag tror inte att jobben är hela sanningen för vi behöver arbetskraft här, det är den mentala bilden vi har av att det är loosers som bor i glesbygd och att staden är det bästa. Jag gillar staden väldigt mycket men inte att bo i. Det är så intressant att se stadsborna hellre trängs i vardagen än på semestern, jag gillar att göra tvärtom 🙂

Stor kram till er alla, glesbygdare och stadsboende.
Vi behöver allihopa…

B L I   P R E N U M E R A N T
Om du vill få fler tips och berättelser så kan du prenumerera på månadsbrevet så får du en uppdatering vad som är på gång i min vanliga blogg www.floweret.se en gång i månaden. Blir du less kan du lätt avregistrera dig via länken längst ner i varje månadsbrev.

Presentation

Växt upp i Lövberg, pluggat vid Miljöhögskolan i Ume, bott och jobbat i bla. Sthlm, Bryssel, Granada men nu är jag fast i Saxnäs 🙂  

 

Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se