Ännu ett inlägg om Burning snow

Var på invigning av kulturhuvudstadsåret. 10+30 minuter seg jojk och new-age-svammel på tre språk om jorden, vattnet och luften vi andas…20 minuter tal av politiker och kunglighet…och så 10 minuter show med måttligt tempo och alldeles för lågt ljud…typ…vilken antiklimax efter all reklam i VK…trots hyfsade platser nere i f.d. Trädgård i Norr…

Jobbar intill rådhuset och har känt kontoret skaka när man testat ljudanläggningen i veckan så jag hade ju räknat med ett rejält drag, laser och eld i en hel timme från isscenen… Det var drönarna som bildade det där rött-hjärta-flinet som var bäst. Och Sofia Jannok, om det var hon, i de minst sega delarna av framträdandet. Men det kanske beror på att jag är van vid pop/rock med dess uttryckssätt och inte med samisk folkmusik.

Men det är ju kul att det är mycket folk på stan. Och det i Rådhusesplanaden var fint. Hoppas det får stå kvar, ovandaliserat, ett tag. Laserstrålen längs esplanaden är också lite cool.

Skulpturen med det roterande isblocket som förtärs av tre eldslågor med titeln ”Sånt är livet, mina vänner” eller något ditåt får en också att dra på munnen 🙂

Läser sura inlägg på VK om folk som försökt åka buss. Jag och sällskapet lyckades över förväntan. Kom ombord vid Nydala, där tre bussar kom samtidigt, utan problem strax efter tre. Hemfärden ordnades lätt genom tricket att gå två hållplatser ”uppströms”, då fick man till och med sittplats på en sjua som gick enligt tidtabell.