så tråkigt..

Numer är det så tråkigt, ja näst intill ´sorgset, jag blir berörd och det svider till i hjärtat varje morgon jag åker till jobbet.
Ja inte för att jag inte vill dit. Inte alls. Det är annat som gör mej sorgsen.
På min väg från landet ”wischan” in till stan, en färd på ca 2,7 mil. På halva den sträckan hinner jag passera 3 platser där gravljus brinner vid vägkanten. I bland ligger där blommor.
Jag skulle med en liten. liten omväg i början av min färd kunna passera en 4e plats.
Platser där personer fått sätta livet till de senaste tre åren. Så tragiskt, så onödigt och så förbaskat smärtsamt för anhöriga.
Jag vet hur tunga stegen kan vara, hur seg luften kan kännas och hur tårarna tränger på när man går just till ”platsen”.
Fast det kan också vara fridfullt och ge en känsla av närhet. Så är det för mej. Men kanske det är svårt att uppnå den känslan vid sidan av vägen.
Hur som helst så tittar jag alltid dit på platserna när jag passerar, sänder en tanke till anhöriga fast jag inte vet vilka ni är. I bland får jag lust att stanna och tända ljus och ibland blir jag förb…d över hur onödigt det är.
I helgen ska jag besöka den plats som gör mina ögon tårfyllda och där jag får minnas ”världens bästa coolaste” grabb.