Numer är det så tråkigt, ja näst intill ´sorgset, jag blir berörd och det svider till i hjärtat varje morgon jag åker till jobbet.
Ja inte för att jag inte vill dit. Inte alls. Det är annat som gör mej sorgsen.
På min väg från landet ”wischan” in till stan, en färd på ca 2,7 mil. På halva den sträckan hinner jag passera 3 platser där gravljus brinner vid vägkanten. I bland ligger där blommor.
Jag skulle med en liten. liten omväg i början av min färd kunna passera en 4e plats.
Platser där personer fått sätta livet till de senaste tre åren. Så tragiskt, så onödigt och så förbaskat smärtsamt för anhöriga.
Jag vet hur tunga stegen kan vara, hur seg luften kan kännas och hur tårarna tränger på när man går just till ”platsen”.
Fast det kan också vara fridfullt och ge en känsla av närhet. Så är det för mej. Men kanske det är svårt att uppnå den känslan vid sidan av vägen.
Hur som helst så tittar jag alltid dit på platserna när jag passerar, sänder en tanke till anhöriga fast jag inte vet vilka ni är. I bland får jag lust att stanna och tända ljus och ibland blir jag förb…d över hur onödigt det är.
I helgen ska jag besöka den plats som gör mina ögon tårfyllda och där jag får minnas ”världens bästa coolaste” grabb.

Tillbringade ett par timmar på Avdelningsexpeditonen nere på ”stan” i dag. Inget ovanligt med det, det hör till uppdraget. Där var allt som det brukar. Telefoner ringer, det knappras på tangentbord, papper kopieras och medlemmar får hjälp. Men vägen dit, var i dag annorlunda. En tomhet slog emot mej. Tomt, kallt och som där aldrig varit på något annat sätt. Fick faktiskt lov att stanna upp ett par minuter och se mej omkring, tänka och bli berörd.
Det som fick mej att reagera, var parkeringen. Den grå trista, livlösa parkeringen utanför. Den parkering som för en vecka sedan var fylld av bilar och människor, tält, mat och kampvilja. Men även av frustration, frusna tår, hostande halsar, en doft av mat som fick mej att längta tillbaka, trötta och slitna, ledsna och förbannade men åndå alltid lika glada Thailändare.
När jag stod där på trista parkeringen så blev jag GLAD för att de äntligen är på väg hemåt, hem till sina familjer och hem till ett land där man hjälper och tar hand om varandra och oss turister. GLAD för att de slipper bo i bilar och tält nu när det börjar bli kallt om kvällar och nätter och vi, vi andra drar oss tillbaka och tänder mysljusen i våra hem.
Men jag blev också FÖRB…D över hur sådant här år efter år kan få förekomma i Sverige. Näe, stoppa dessa oseriösa företag, skapa ordning och reda eller så får vi sluta köpa bär på burk helt enkelt. FÖRB..D över i viket skick och i vilken situation dom sätts i när dom kommer hem med krossade drömmar
MEN, DET VIKTIGA ÄR ATT VI ANDRA INTE GLÖMMER BORT, VAD SOM HÄNT, HUR DET SÅG UT MITT I VÅR STAD, MITT PÅ EN TRÅKIG BILPARKERING, INTE GLÖMMER BORT ATT DOM KÄMPADE FÖR SIN SAK, FÖR BÄTTRE VILLKOR, FÖR BÄTTRE LÖNER, FÖR RÄTTVISA OCH SOLIDARITET. Det som vi andra tar ganska för givet.
สวัสดี